Handlingen (eller handlingarne, ty de äro flere, ehuru ledande till samma mål) i Surge är fri, utgående ur viljans sjelfbestämning. Det beror af hufvudpersonernas, Palladii och Circeji, fria val att följa Diligentias eller Negligentias råd. Men den dramatiska handlingens motivering är nog svag. Circeji val är snart gjordt. Utan synbart betänkande öfverlemnar han sig åt Negligentia, som benämner sig "Voluptas' Gudinna så klaar" (Act. I. Sc. III. p. 20), i det han (Act I. Sc. II. pagg. 16, 17) säger:

"Tin tienst O sköna Gudinna
Är liufligh, kan iagh besinna;
Ty i wellust lefwer iagh hwar stund,
Tu holler titt giorda forbund.
Een lijten tijdh war iagh flijtigh,
Tå trängde migh sorgh otijdigh,
Men nu är iagh vtan bekymmer,
Frisk lustig iagh thigh berymmer."

Palladius, som lyssnar till de råd, Diligentia, som säger sig vara "Apollos Gudinna prächtigh", framställt, har i början någon tvekan att beträda mödornas törnbeströdda stig, helst Negligentia och hennes tjenare Circejus icke underlåta att fresta honom med sinlighetens lockelser. Derföre, då den sistnämnde (Act. I. Sc. III. p. 21) talar:

"Skot ey flitigheten nogha,
I mit stalbrorskap tigh foga.
Låt boken fara hwart hon kan,
Thet råder iagh och bliff een man.
När andra gå att läsa och skrijfwa,
Wilia wij på krogen blijfwa,
Och ther dansa dricka och speela,
Troo migh, intet skall tigh feela",

svarar Palladius, för ögonblicket hängifven åt den sinliga lustan ocb härjemte helt oväntadt groft fatalistisk:

"Thet synes wäl migh wara kärt,
Om Gud hafwer thet så beskärt."

Men sedan Diligentia omedelbart härpå hade sagt honom:

"Ney Gudh han befaller klarligh.
Tu skalt studera alwarligh" o.s.v.

samt att lättjan är roten till allt ondt, segrar hans goda genius, och han förblir härefter, ehuru åtskilliga gånger frestad till affall (synnerligen uti Act. V. Sc. IV), ståndaktig uti Diligentias tjenst.

Styckets karakterer äro öfverhufvud föga individualiserade. Att detta måste gälla dess många allegoriska personligheter, är sjelffallet. Ty sådana karakterer äro abstrakta. Utan rotfäste uti en tänkande ocb kännande persons inre, äro de luftiga, sväfvande väsenden, som förlora sig uti allmänheten af ett begrepp. De äro fantomer, dem den försinligande konsten icke mägtar uppfånga. Dock synas oss så väl Diligentia som Negligentia, såsom bärare af allmänna moraliska satser, icke vara utan all förtjenst tecknade. Hvad åter de verkliga personerna beträffar, är Palladii karakter mera svagt hållen. Det personliga uti densamma är nära nog att förflyktigas af allmänna religiösa och moraliska betraktelser samt lärdomsprål. Också äro de situationer, uti hvilka han uppträder såsom handlande, nog enformiga, och konflikterna likaså. Circeji karakter är jemförelsevis raskt och lifligt tecknad. Engång hemfallen åt Voluptas och hennes gudinna Negligentia, rusar han hejdlöst fram på förderfvets väg, härunder sällande sig till andra likstämda personer samt på hvarjehanda sätt begycklande Palladius, såsom t.ex. (Act. III. Sc. II. p. 49) då denne, som skulle gå först till kyrkan och derifrån till akademien, för att på sistnämnda ställe hålla en "oration", hade bett honom allvarligt besinna nödvändigheten af att väl använda den hastigt försvinnande ungdomstiden: