* * * * *
Här avbröts herr generalagenten av ljudet från en dörr, som vräktes upp, tummel i trappan, snubbel över tröskeln. Prästens son stod i dörröppningen, flämtande men trots språnget blek. Strax efter honom kom Ludwig, knuffade den andre åt sidan och kastade sig på en stol. Bordet med kaffekoppar och likörflaskor var nära att stjälpa, då damerna alla på engång störtade upp.
Lugna er! flämtade Ludwig. Jag har bara slagits.
Och de kunde tryggt tro honom på hans ord, ty blod flöt ymnigt från näsa och mun. Brita sprang efter vatten och handdukar. Ludwig blödde och sa:
Jag har slagits med drevkarlarna.
Med hela hopen? frågade Brita.
Idiot! Men jag slogs med den värste av dem, det kan herrn där intyga. Det var Bollans fästman och han slogs för tösens skull, så det är ingenting att säga om det. Jag slogs, därför att han påstod att Casimir tagit livet av henne. Och det finns inte heller någonting att säga om det. Den ena människan kan komma att slå ihjäl den andra och vara renhårig ändå. Men han påstod, att Casimir ville skjuta skulden på någon bland karlarna och själv smita. Då slogs jag.
Han fick mycket smörj, fortsatte prästens son med en viss tillfredsställelse. Och nu gäller det herr Brut själv. Hela skocken kommer hitåt.
Spring ned i flygeln, befallde prästen sin son, och säg åt förvaltaren att han genast kommer hit.
Ludwig, sa doktor Karolina, som i egenskap av äldsta flicka Willman gärna tog ledningen vid allvarliga tillfällen. Ludwig, du har anseende för att vara en sanningsenlig gosse. Säg oss, vad du vet!