Jag vet ingenting annat än vad karlarna berätta, muttrade Ludwig motvilligt. Men så här ska det ha gått till. Flickan gick ut i morse för att hämta grodspott åt Olle, som har en revorm bakom örat. Då mötte hon sin fästman, som är torvupptagare och jag känner mycket väl igen honom nu, sen jag har slagits med honom. Nåja, de gick och gick och kommo allt längre bort utan att finna någon grodspott. Om de funno något annat, det vet jag inte, men rätt vad det var, kom Casimir över dem i skogen. Han hade kommit över dem engång förut på morgonkröken och skickat hem flickan, så nu tyckte han, att måttet var rågat. Han mätte dem skäppan full båda två, och han sa, att hennes nåd hade strängt förbjudit sånt där. Torvupptagaren insåg det orätta i sitt handlingssätt och hade just börjat lomma i väg, då den ettriga flickan ropade något som gjorde Casimir ursinnig.

Vad ropade hon? frågade doktor Karolina.

Men Ludwig fortsatte:

Han tog tag i henne och sa, att nu skulle hon genast följa honom till länsman och sättas i häkte för sin onda tungas skull. Men flickan blev från vettet och skrek, att hon hellre skulle ta livet av sig än komma i häkte. Hon slet sig lös och sprang och Casimir satte efter henne. Sen dess har hon inte varit sedd; men fram på dan kom Casimir och lät genomleta arbetarebarackerna och Spilleboda och ställde till med skallgång. Och nu tro de, att han gjort det för att vilseleda och kasta misstankarna på torvupptagarna. Dessutom ha prästens förfärliga barn sprungit omkring och bedyrat att de sett mordet begås. Och ett äldre stadsfruntimmer ska ha varit hos statarna och sagt, att förvaltaren kommer att bekänna innan kvällen.

Det äldre stadsfruntimret, inföll fröken Alexander, är nog ingen annan än jag. Och jag tror fortfarande, att bekännelsen inte ska låta vänta på sig. Sådant har jag på känn. För resten få vi inte döma herr Brut för hårt. Vad flickan ropade till honom var verkligen oanständigt, och en man med hans temperament blir lätt offer för sin vrede.

Kors i jissi namn! ropade Ludwig och stirrade förskräckt på den dystert leende fröken Alexander. Hur kan damen veta, vad som sas i skogen?

Känner man människorna, svarade fröken Alexander, så vet man nästan alltid på ett ungefär, vad de ha sagt eller kommer att säga vid det och det tillfället. Man kan ta fel på ordalydelsen men inte på innehållet.

Ludwig! manade doktor Karolina. Det är av vikt att få veta vad flickan sa, som kunde till den grad uppröra herr Brut. Jag kan inte tänka att du ämnar undanhålla oss sanningen.

Jo, det gör jag, sa Ludwig som satt med huvudet tillbakaböjt för att få blodet att stanna. Och han tillade:

I det här fallet kan inte fan själv tala sanning. Då är det bättre att slåss.