Med sin saktmodiga, milda och en liten smula hesa stämma svarade Betty:

Överdriven renlighet låter alltid förmoda tillvaron av en eller annan perversitet. Jag är en naturlig kvinna och jag trivs med ett visst mått smuts. Icke förty går jag alltid i korta kjolar och då det inte hjälper, lyfter jag så pass, att varje förståndig man måste finna det anmärkningsvärt. Naturligtvis följer han mig och jag sätter i väg, bestämmande takten på ett ungefär efter hans ålder, vigör och karaktär. Jag har en snabb, intuitiv uppfattning av olika mäns olika förmåga. De lata behaga mig icke. Jag tycker om att bli jagad. Det är en kvinnlig instinkt och jag är kvinna.

Doktor Karolina log, blitt och drömmande; hon sa:

Man skulle också kunna säga, att du är en slyna.

Nej, genmälte Betty, det kan man rakt inte. En slyna jagar i stället för att jagas och hennes skenbara flykt är endast ett försök att locka bytet i bakhåll. Jag flyr på allvar. Jag är vanligen alldeles förbaskat rädd. Jag lägger hela min energi och hela min fyndighet i flykten. Men jag tycker om att jagas; det piggar upp mina sunda instinkter och gör mig till en bättre och mera sedesam kvinna, ständigt beredd att skydda sin dygd. Och genom övning har jag nått en avsevärd färdighet. Jag skulle vilja se den, som ens kommer så långt att han kan knipa mig i låret. Blott engång har jag verkligen varit nära att fastna. Jag kom en afton från Dramaten och skulle gå hem till Valhallavägen. En herre följde mig. Jag kunde inte se, hur han såg ut, men av vissa tecken att döma var det en äldre och något sjuklig man. Jag tog således saken med ro och han gjorde sig inte heller någon brådska. Vi larvade en stund gatan framåt, men plötsligt stod han framför mig i ett gathörn. Han hade rockkragen uppslagen och hatten nedtryckt, så att jag endast såg ett par satans glittrande ögon. Jag gick tvärsöver gatan för att vika om det hörnet; då stod han där också. Jag begrep inte vad han hade tagit för ett skutt, den elake gamle herrn. Han tog mig i armen, men jag slet mig lös och fortsatte i sträckt trav. I nästa gathörn stod han åter framför mig med utsträckta armar som en fågelskrämma. Då vände jag och sprang i kort galopp nedför gatan; jag mötte en tom bil, den tog jag, stod på trappsteget och spejade medan jag gav adressen, kröp in och kom rakt i famnen på honom. Då förstod jag, att fan var lös och gav mig godvilligt. Han bet mig i nacken, den gamle fulingen. Så började han tyvärr viska kärlekens heta ord och jag kände igen honom. Det var Jan-Petter. Jag presenterade mig kort och kraftigt och han blev gruvligt skamsen. Betty! sa han, Betty! Du med din uppnäsa och dina smala ben! Var hade jag mina ögon?

Fru Olga, som lyssnat bakom de båda damernas rygg, fann ingen orsak att ringa med nycklarna utan gick tyst därifrån. Tante Sara och hennes gratulanter hade slagit sig ned i lusthuset, som från sin tämligen höga kulle behärskar parken. Tante Sara satt mellan generalagenten och prästen; hon bar sin tjocka, lilafärgade sidenklänning, som tack vare det gedigna, stela och pösande stoffet, gav henne junoniska former. På hjässan hade hon förutom flätan en mössa med många lilafärgade band, vilka hängde än här och än där beroende på det gamla huvudets så småningom allt livligare rörelser. På hennes knä stod buren med den sjungande guldfågeln. Bakom denna grupp skymtade damerna Theander och Alexander som i blygsam tillbakadragenhet iakttog, hurusom de båda männen hyllade tante Sara.

När nu ställets värdinna nalkades, reste sig alla gästerna och gingo henne till mötes; endast tante Sara blev sittande, vred upp fågeln på nytt, lyssnade betagen till dess toner och betraktade med tårfylld blick dess naturliga, nätta och livliga rörelser. Men generalagenten sa:

Lilla hennes nåd kommer alldeles lagom för att slita en tvist mellan mig och de kära människorna—han pekade på damerna Theander och Alexander—som påstå, att man i deras och Saras ålder är alldeles ur leken. Men jag påstår, att en vacker och fin gammal flicka, som kusin Sara, aldrig går säker så länge det finns ämabla och kuranta änklingar som herr kyrkoherden och jag. Och särskilt håller jag före, att kyrkoherden med sin paranta och galanta statur kan vara farlig för lite var.

Jaha! sa prästen och spände ut bröstet.

Men fru Olga sa kort och torrt: