Men tante Sara tog åter till sig blicken och gömde den under tårkuddarna. Helt förlägen över sin dristighet sa hon:
Jag behöver väl inte vara manhatare, därför att jag varken varit förlovad eller gift. Den som är ful och fattig får sitta på glasberget. Men jag har aldrig försummat att njuta av manligt sällskap, när det har bjudits.
Och vändande sig till prästen, tillade hon:
Det har jag heller aldrig ångrat; för jag ska säga kyrkoherden en sak: jag har funnit, att manligt umgänge verkar befruktande.
Då brast den olycksalige prästen i ett förfärligt skratt och sedan han skakat av sig den värsta munterheten och torkat ögon och mun med en tvivelaktigt ren näsduk, sa han:
Det är så sant som det är sagt, fröken Sara! Och dessutom ett allmänt känt faktum, som mina stackars hustrur fingo besanna vid upprepade tillfällen och understundom till deras stora förargelse. Men här kommer, gudskepris, kaffetåren!
Tre nätta flickor med bländvita förkläden och spetsmössor samt bärande var och en sin överfyllda bricka, kommo i försiktig gåsmarsch tågande upp mot sommartemplet. Efter dem följde Ludwig och Brita och på något avstånd damerna Willman och Brenner, lockade såväl av brickorna som av prästens rungande skratt. Men på sidogångar, genom buskage och bakom dungar framsmögo prästabarnen från skilda håll och slogo en ring kring kullen. Äldste sonen var redan i templet, en gäst bland de andra, under det att syskon och halvsyskon tåligt väntade med blickarna oavlåtligt fästade vid den älskade, kloke och givmilde fadern.
Prästen hälsade först på de nyanlända, vände sig därpå med väl spelad harm och förvåning mot barnen och ropade barskt:
Hör ni bytingar, vem har givit er lov att komma så långt? Skingras!
Ja, kära pappa! skreko de alla på engång, försvunno. Och prästen sa till ställets värdinna: