Jag vet inte, hur det gick till, att några råkade slinka med i skrindan. Men bry sig inte ont dem, hennes nåd; de fingo sin goda fast torftiga frukost, innan vi foro.
Nöjd att sålunda ha gjort skaran beaktad och viss om att ej bliva tagen på orden, slog han sig ned och tog för sig. Generalagenten följde med glittrande och tårad blick de bortkilande barnen, snodde i tankar sitt bockskägg och vände sig till prästen med orden:
Vad man i kärlek sår, får man i kärlek uppskära. För en gammal man som herrn måste det vara en stor lycka att se sig omgiven av en talrik avkomma.
Nåja, svarade prästen och lät en veteskorpa dyka i koppen, de kunde vara flera, och de kunde vara färre. Värst är det med skomakaren och skräddaren, skolan och ricinoljan, som herrn kanske själv vet, om han eljest fått något dussin på halsen.
Juden suckade:
Nej, jag är barnlös. Ändå borde jag haft flickor fagra som Judit och en hel liten skara driftiga agenter, om det nämligen gått som jag drömde i min svärmiska ungdom.
Det var som katten! sa prästen. Vad kom emellan? Berätta!
Och juden förtalde följande om
RABBINEN OCH SKRÄDDARÄNKAN.
Min far var skräddare i Wien, en duglig och ansedd man. Vid vår gata bodde en annan skräddare, en anförvant till oss men en mycket dålig man både som skräddare och människa. Genom konster och knep lockade han till sig våra kunder. Far gjorde slutligen konkurs och dog kort därpå; jag kan säga av smälek. Ty sådana män fanns på den tiden. Jag var då vid pass tolv år och sannerligen skulle jag inte fått tigga mitt bröd, om inte min goda mor släpat och slitit för min skull. Hon knypplade de vackraste, finaste, spetsar, jag någonsin sett och jag gick omkring i husen och sålde dem. Till en början fick jag dåligt betalt, och fast jag grät och sa, att jag och min mor, knypplerskan, voro nära att dö av svält, fick jag just inte mera för det utan snarare mindre. Men så hittade jag på att bära omkring spetsarna i en gammal pappask, på vars lock det fanns några venetianska poststämplar. Då trodde folk på min uppgift att spetsarna voro venetianska och betalade därefter. På så sätt uppehöllo vi livet och jag fick dessutom en god uppfostran. Så småningom började jag sälja andra småartiklar och det gick mig väl. Men att jag undgick alla barndomens och ungdomens frestelser, det har jag min mors stränga tuktan och vaksamma blick att tacka för. Ty hon gav mig sannerligen inte mycken frihet.