På min fars tid bodde vi i ett ganska stort och vackert hus åt gatan; bakom huset låg en liten trädgård, som genom en mur skildes från den egentliga bakgården. Efter fars olycka måste vi hysa in oss i byggnaden vid bakgården, och i vår forna bostad och vår kära trädgård inflyttade en viss rabbi Schamil. Han var en utomordentligt ansedd man och därtill ganska förmögen. Själv var han mycket anspråkslös och försynt, men han hade i sin tjänst ett par flickor, som sannerligen voro fräcka och övermodiga och snart råkade de i tvist med min mor. Engång, då de båda flickorna piskade mattor i trädgården och då jag stod i vårt fönster och nickade och grimaserade åt dem på barnsligt maner, kom min mor plötsligt över mig, drog mig i håret därifrån och ropade: Titta inte åt de där människorna! De äro fördärvade! Och jag blev så rädd, att jag på långliga tider inte vågade kasta en blick över trädgårdsmuren. Jag visste nämligen att min kära mor hade ögonen med sig, var hon gick och stod.

Med åren blev jag ju mindre rädd och mera självständig, och snart började jag kasta ganska långa blickar över muren, ty det visade sig att rabbi Schamil hade en dotter, enda barnet, och fager som Judit, vars namn hon också bar. Jag tittade alltså och efter hand började hon titta tillbaka men i största hemlighet, ty på den tiden var en dylik tittning en ganska allvarlig sak. Och om en ung flicka låtit en främling tilltala sig, så hade hon blivit lika utskämd, som om hon i våra dagar lät förste bäste kyssa sig på öppet torg; kanske ännu mera. Vi gingo således mycket försiktigt tillväga och det dröjde rätt länge, innan vi vågade byta några ord över muren. Men snart fingo vi stort förtroende för varandra och jag fattade eld och blev mig icke lik utan vågade gång på gång motsäga min mor, som av lutter häpnad blev mig svaret skyldig. Dock tog hon snart skadan igen och återförde mig till ordningen.

En dag, då mor var ute för att göra inköp, kommo Judit och jag överens om att träffas efter middagen i Pratern. Jag var nu tjugu år och affärsman; jag hade flera ganska lönande agenturer och om jag ville gå ut en afton behövde jag endast säga till min mor: Den och den önskar presentera mig för den och den; det är fråga om en affär. Då svarade hon: Gå du, men kom hem i tid. Senare än nio, då gårdsporten stängdes, fick jag inte komma. Av denna frihet begagnade jag mig nu titt och tätt för att tillsammans med Judit njuta några saliga timmar i Pratern eller annorstädes. Mina inkomster lämnade jag regelbundet till mor men hade dock lagt en liten penning åt sidan, varmed jag kunde bestrida omkostnaderna för våra enkla nöjen. Vad som mest roade oss, var att iakttaga andra människors förlustelser och hur lättsinnigt de strödde pengar omkring sig. Vi bedömde deras karaktär och ställning och gissade och tvistade och gnabbades. Och fastän dessa utflykter upprepades flera gånger i veckan i två års tid och fastän vi båda hade roligare än någon annan i hela Wien, tror jag inte att de sammanlagt kostade mig över fem gulden. Ja, i sanning, det var de lyckligaste åren i mitt liv! Min mor anade ingenting; men engång var hon nära att upptäcka vår hemlighet. För att underlätta våra möten hade vi skaffat oss ett helt system av olika visslingar, med vilka vi frågade och svarade, bestämde tid och plats. Plötsligt en dag, då jag stod på gården och visslade, kom min mor utfarande och frågade i vred ton, vad jag hade för mig och varför jag så ofta visslade på gården. Antagligen trodde hon, att jag hade någon förbindelse med rabbinens pigor; så högt upp som till hans dotter gingo säkerligen hennes misstankar ej. Helt förskräckt svarade jag: Kära mor, jag visslar så gärna; men inomhus vill jag inte göra det för att ej visa dig vanvördnad.

Jaså på det viset, sade min mor allt annat än övertygad. Men vem är det då, som svarar dig?

Ännu mera skrämd sökte jag förklara för henne, att vad hon hört, endast varit ekot från husväggen. Det ekot vill jag höra sade min mor och befallde mig att vissla. Med skälvande läppar formade jag en vissling. Och hör! Mycket riktigt svarade ett eko, svagt och avmätt och alldeles lagom. Men ekot var ingen annan än min flicka, som stått bakom muren och hört alltsammans. Då sa min mor: Få nu se, om ekot svarar mig. Och hon ropade:

Gemena slyna!

Slyna—svarade ekot och med en så god härmning av min mors grova och hesa röst, att hon kände sig övertygad och gick in igen. Dock förbjöd hon mig att vidare vissla på gården. Men jag fann råd. Jag var då som nu agent för en stor leksaksfabrik i Nürnberg och hade ett litet lager av speldosor, sjungande fåglar och dylikt. En av dessa fåglar förärade jag min käraste och en annan tog jag till eget bruk. När vi nu skulle stämma möte, lät jag min fågel sjunga på ena sidan av muren och hennes svarade på den andra. Det gick förträffligt och lät dessutom mycket vackert och sen dess har jag alltid haft en viss svaghet för dessa små fåglar. Min mor satt ofta i fönstret och lyssnade med välbehag till fåglalåten. Och hon sa:

Det är en artig fågel, du har. Och det låter alldeles, som om den hade två röster, en manlig och en kvinnlig.

Ja, svarade jag, det är alldeles så som du säger. Din hörsel är lika skarp som din syn.

Så småningom blevo våra känslor djupare och allvarligare; min flicka blev helt eftertänksam och jag förstod att hon funderade på äktenskapet. Det gjorde mig bekymrad och då hon såg det, sa hon: