Var inte orolig för min far. Han gör allt, vad jag vill och jag har redan talat med honom.
Jag blev blott ännu mera bekymrad, i det jag tänkte på min mor. Ty hon brukade säga: Då jag lägger mina ögon samman, är det tids nog för dig att gifta dig. Och jag visste, att om jag gjorde henne ett förslag, skulle hon strax säga nej, eftersom hon ville, att allting skulle komma från henne. Dessutom skulle hon fråga mig, hur jag gjort Judits bekantskap och jag skulle få svårt att förklara saken. Jag anförtrodde mina bekymmer åt Judit och hon sa:
Är din mor så beskaffad, måste vi använda list.
Vi grubblade hit och dit men slutligen sa jag:
Ärlighet varar längst och med sanningen kommer man långt, om man använder den rätt.
Jag utvecklade min plan för Judit och den vann hennes gillande. Men den kvällen dröjde jag med flit ute över stängningstiden och kom inte hem förrän klockan slagit tolv. Min mor var alldeles utom sig av ångest för min skull och i stället för att mottaga mig med bannor, som jag väntat, tryckte hon mig hårt i sin famn och grät vid mitt bröst. Då skämdes jag; men jag sa:
Kära mor, du rör mig till tårar och jag vill inte bedraga dig med undanflykter utan jag vill säga dig hela sanningen. Jag älskar en flicka och med henne har jag förlustat mig i Pratern fast på oskyldigaste sätt. Vad vi gjort i kväll, det ha vi gjort många kvällar; men olyckan ville, att vi försenade oss.
Då stötte min mor mig tillbaka och kastade sig därpå över mig och drog mig i håret. Hon frågade mig efter flickans namn och då jag ståndaktigt förteg det, ropade hon:
Det är säkert någon av rabbi Schamils pigor. Men jag ska slå ut min slask i hans trädgård och då han frågar, vad det ska betyda, ska jag säga honom sanningen!
Jag sökte lugna henne och draga hennes misstankar från rabbins hus, men hon vandrade av och an med utslaget hår och var i högsta grad upprörd. Följande morgon, då hon lugnat sig litet, sa hon: