Eftersom jag kunde föreslå Speibachs dygdiga dotter så måste du ha sagt minst två tusen gulden.
Då blev min kära mor alldeles rasande och ropade:
Jag minns mycket väl, att jag sa ett tusen gulden. Men du är en skälm och jag vill inte ha med dig att göra.
Och hon gick raka vägen till den andre mäklaren. Jag stod på lur i porten och jag kunde icke styra min ängslan utan smög mig fram till köpmannens hus. Han blev mig varse och öppnade fönstret på glänt, så att jag kunde höra, vad som sades. Och sannerligen prisade inte min goda mor alla mina egenskaper i sådana ordalag, att mina ögon fylldes med tårar och jag skämdes. Men när mäklaren till sist föreslog rabbi Schamils dotter, svarade hon alldeles som han själv hade svarat:
Vem är jag och vem är min son? Det vore en skymf mot rabbi Schamil!
Låt det bli min sak, sa mäklaren. Min mor satt länge i sina funderingar; slutligen sa hon:
Eller skulle det vara något fel med flickan? Kanske att den gamle snåljåpen inte tänker ge henne någon hemgift?
Tvärtom, svarade mäklaren och klippte med ögonen åt mig, tvärtom tror jag att hon får en stor hemgift och riklig utstyrsel, eftersom hon är enda dottern. Inte heller känner jag till något annat fel om inte det, att hon har en helt liten vårta på överläppen.
Strunt i vårtan, muttrade min mor, jag önskar att hon hade hela huden full, så hade vi större utsikter.
Då förstod jag, att vi vunnit vår sak och jag lopp hem och hoppade upp på muren och berättade alltsammans för Judit. Men när mor återvände, satt jag i min kammare och såg mäkta bekymrad ut. Hon sa ingenting, men även hon såg bekymrad eller åtminstone fundersam ut. Bäst som vi sutto vid middagsbordet, kom mäklaren till oss och ropade: