Gläd er, kära fru, och du unge vän! Jag har redan talat med rabbi Schamil och han tog vänligt emot mitt förslag. I kväll skall han göra er ett besök.
Min mor sprang upp och slöt mig i sin famn.
Vad säger du nu om din mor? frågade hon med ömhet och stolthet. Tänk om jag skaffar dig rabbi Schamils dotter!
Jag var nära att kvävas av fröjd, men jag behärskade mig och svarade: Jag har sett henne någon gång i förbifarten och hon förefaller mig att vara ganska täck. Men har hon inte en vårta på överläppen?
Då fick jag en örfil för min oförnöjsamhets skull och mor for omkring för att pynta våra fattiga rum efter bästa förmåga och göra dem värdiga det fina besöket. Men ju längre det led, desto mera stillsam och eftertänksam blev hon, och när rabbi Schamil slutligen kom, tog hon visserligen emot honom på det hövligaste sätt fast utan att krusa alltför mycket. Och jag satt i min kammare och lyssnade. Rabbi Schamil gick rakt på sak men förteg, vad han visste om vår kärlek. Sedan de avhandlat saken en stund, sa min mor:
Ja det här är en stor ära och lycka för min son och måtte det lända till deras fromma. Jag hoppas, att er kära fröken dotter är bättre nu och att hon inte längre hostar blod, som jag hörde sägas för någon tid sedan.
Vad är det för prat? genmälde rabbi Schamil. Hosta blod? Jag har så visst aldrig hört min dotter hosta.
Ja, vad folk pratar! sa min mor. Jag hörde här för leden någon säga, att unga fröken satte på sig en ny klänning för varje dag och att det aldrig tog ända på hennes eleganta toaletter.
Nu blev rabbi Schamil smått ond och svarade:
Min bästa fru, min dotter är en enkel och allvarlig flicka och i mitt hus råder inga dyrbara vanor.