Just vad jag tänkte! sa min mor. Också tog jag hennes försvar och sa: Rabbi Schamils dotter hör inte till den nymodiga ungdomen, som sätter sig över föreskrifterna och hänger sig åt dans och flärd, teater och dylikt. Men människorna är ju elaka och vips var det någon som sa: Nej tacka för det—den stackarn är ju lomhörd.
Min dotter! ropade rabbin och reste sig. Nej nu går det för långt.
Ja, vad vet väl jag, suckade min mor. Men det vet jag, att om jag hade en vacker och dygdig dotter och om jag tänkte ge henne en god hemgift, så skulle jag inte vara rädd att tala om hennes fel.
Nu gingo de ut i förstugan och jag hörde ej, vad som vidare sades. Hela kvällen förblev min mor tyst och tankfull, och då hon såg min ängslan sa hon:
Var du glad, att du har en mor med ögon och öron. I morgon är det jag, som gör rabbi Schamil den äran.
Mycket riktigt satte hon följande morgon på sig det bästa hon hade och begav sig till våra grannar. Vad hon där sa, vet jag inte så noga; men slutligen blev rabbi Schamil ond och ville köra ut henne. Han besinnade sig emellertid och gick först in till dottern för att höra hennes tanke om den besynnerliga gumman. Och han sa:
Här sitter din väns mor och dyvlar på dig det ena felet värre än det andra och jag vet inte, vad jag skall göra med henne.
Judit, den lilla skälmen, brast i skratt.
Ack, kära far, sa hon, gumman vågar inte tro på sin lycka, med mindre än att hon får veta att jag har något fel. Men ärlighet varar längst och därför ska du säga så här: Kära fru Schönthal, ni är mig för slug och därför är det bäst att jag kryper fram med sanningen. Min dotter har obetänksamt nog promenerat i Pratern och förlustat sig där och annorstädes i manligt sällskap. I tukt och ära, det försäkrar jag, men ni vet ju bäst, hur folk pratar. Och därför har jag så brått att få henne gift.
Det roade rabbi Schamil och han fröjdade sig åt att få skämta en smula med min kära mor. Alltså sa han henne ungefär detsamma, som Judit lärt honom, och tillade: