Är ni nu nöjd, fru Schönthal?
Ja, svarade min mor, nu är jag nöjd och det känns som om en sten vältrats från mitt bröst.
Hon tog avsked på det hövligaste sätt och lovade att snart låta höra av sig. Men jag lät min fågel sjunga på sin sida och Judit lät sin fågel sjunga på sin sida och om kvällen möttes vi i Pratern och togo avsked, ty jag skulle göra en affärsresa och vara borta i sex veckor. Båda voro vi vissa på vår sak och prisade vår list och en lyckligare kväll har jag aldrig upplevat.
Till min mor sa jag:
Måtte nu saken ha kommit så långt, när jag återvänder, att jag snart kan fira bröllop. Jag känner att jag börjar bli giftaslysten.
Var du lugn, sa min mor. Och låt mig hållas!
Mycket riktigt! Då jag återvände från min resa, såg jag genast att vårt enkla hem förvandlats och pyntats för att mottaga ett brudpar. Jag slog armarna kring min mors hals, kysste henne häftigt och bad henne, att hon genast måtte ledsaga mig till rabbi Schamil.
Hon svarade:
Till rabbi Schamil kan jag inte föra dig, ty både han och hans otuktiga dotter ha lämnat staden, följda av skam och smälek. Men med Nathan Speibach är allting klart och uppgjort.
Jag blev så häpen att jag i förstone ej förstod min olyckas vidd. Min mor berättade helt lugnt för mig, att hon skrivit ett brev till rabbi Schamil och skarpt klandrat både honom och hans dotter. Vidare hade hon gått omkring till grannarna och berättat, vad fadern bekänt om sin dotters otuktiga vandel. Och rabbi Schamil hade tydligen funnit det angenämast att åtminstone för någon tid lämna staden.