Äntligen fick jag klart för mig, vad som hänt. Jag var nära att kvävas av förtvivlan och i en vanvettig ström av ord och förebråelser bekände jag för min mor hela sanningen. Hon blev till en början ganska förbluffad och nedslagen. Men hon sa:
Mitt ord till Nathan Speibach kan jag inte rygga. Inte heller kan jag taga tillbaka vad jag sagt om Judit. Och inte kan jag se, att hennes vandel varit bättre, därför att hon drivit omkring med dig din odåga. Tvärtom! Jag trodde ändå att det var med någon rik och förnäm ung herre hon förlustat sig.
Så firade jag bröllop med Speibachs dotter och ingen skall säga annat än att hon blev mig en god maka. Men vårt äktenskap blev ej välsignat med livsfrukt. Min mor, som sörjde mycket häröver, brukade säga:
Det är straffet, därför att du i din ungdom inlät dig med rabbi Schamils otuktiga dotter.
Jag åter var mera böjd att skjuta skulden på hennes alltför stora klokhet och min dårskap att vilja överlista henne. Då en fåvitsk son vill leda sin kloka mor vid näsan—ack, då skrattar satan!
* * * * *
Det är sant, bekräftade prästen, som så småningom övergått från veteskorporna till finare bakverk.
Men, fortsatte han, sådant ska man i våra dagar höra av en jude. De hålla alltjämt de goda tio budorden i helgd och inte minst det fjärde, under det att den kristna ungdomen tror sig kunna mästra både religionen och dess förkunnare. Så blir den också därefter och man kan även i bildat sällskap träffa på fräcka unga personer, som på sin manschett anteckna, vad en gammal prästman råkar doppa i sitt kaffe.
Denna skrapa, riktad mot Ludwig von Battwyhl, var icke alldeles oberättigad, ty den unge mannen hade verkligen gjort ett streck för varje skorpa och en kråka för varje småbröd, som prästen doppat. Emellertid hade han gjort det på uppmaning av Brita Djurling, som således bar det moraliska ansvaret. Han rodnade och drog hastigt in manschetten i ärmen; för att blanda bort korten ropade han:
Ack, så synd om lilla Judit! Kan inte herr generalagenten gifta sig med henne nu, sedan ni blivit änkling?