Jag för min del, inföll fröken Alexander, måste alldeles bestämt klandra herr generalagentens fru mor och beklaga fröken Judit. Efter allt att döma voro ni båda bestämda för varandra och enligt min övertygelse har varje människa sin utvalda motpart, som hon förr eller senare finner, om hon inte ger tappt.

Det är också min åsikt, sa Ludwig. Man får inte ge tappt om det ska bli någon bättring, och jag har hört en vacker berättelse om en kvinna, som fann den rätte först i sitt sjätte äktenskap och vid mycket hög ålder. Hon hade som sagt varit gift fem gånger och alla hennes män hade varit förträffliga karlar var och en i sitt slag. Och både under och mellan sina äktenskap tog hon stickprov till höger och vänster och samlade en mycket stor erfarenhet, så att hon till sist känt män av alla sorters temperament, åldrar och storlekar. Men hela tiden hade hon en bestämd förnimmelse av, att hon aldrig råkat den rätte. När hon blivit änka för femte gången och fyllt sjuttio år, sa hon till sig själv: Kommer han inte snart, så får jag uppgiva allt hopp och försöka att vara nöjd ändå. Men just vid det laget kom han. Hon träffade honom vid en badort, och eftersom han var en mycket fin och angenäm gammal herre, fick hon genast stor sympati för honom och han för henne naturligtvis. Snart förstodo de att de voro för varandra utvalda och så gifte de sig och levde lyckliga, fast de givetvis måste beklaga att de inte råkats förr, och en dag sa mannen till sin hustru: Inte för det att jag är svartsjuk på mina företrädare, ty jag vet ju, att du ej älskat dem så som du älskar mig. Men säg mig i alla fall uppriktigt om du verkligen och av hela din själ hållit av någon bland dem; det skulle roa mig att veta. Hustrun rannsakade samvetsgrant sitt hjärta och kunde snart meddela att hon icke älskat någon av sina män med verklig kärlek. Hon tog därefter sina mera tillfälliga bekantskaper i betraktande och gick i minnet tillbaka till forntiden, och plötsligt blev hon röd och vit om vartannat och hon tog sig för sitt bröst och sa: Du gjorde orätt i att fråga mig. Nu har du väckt ett ungdomsminne och jag känner mig livligt upprörd. Jag har verkligen älskat en man lika högt som jag älskar dig eller kanske ännu högre, ty vi voro båda unga. Denna bekännelse nedstämde mannens lynne och gjorde honom missnöjd med sin lott. När han nu i alla fall inte var den rätte, så tyckte han att det hela förlorat sitt värde och lika gärna kunde ha varit ogjort. Han blev gnatig och gick omkring och smågrälade och ville prompt ha alla möjliga upplysningar om den där personen, som kommit honom i förväg och varit den rätta. Slutligen sa den utpinade hustrun: För att stilla din svartsjuka vill jag berätta dig allt. Den där personen, vars namn jag för länge sen glömt men vars drag stråla oförgängligt i mitt minne, träffade jag på en sjöresa mellan Stockholm och Visby. Han var ensam, jag var ensam. Vi promenerade på däck och bytte allvarliga tankar om allvarliga ting. Och jag förstod att han älskade mig och jag honom. En storm bröt lös och vi tydde oss samman; men senare på kvällen blev det åter lugnt och vi sutto på den lugnt framglidande båtens däck, sida vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av vemod och lycka. När anständigheten så fordrade bröto vi upp och skildes. Han följde mig till min hyttdörr och tryckte en kyss på min panna; det var ett avsked för livet. Och nu vet du allt.

Men den gamle äkta mannen hade lyssnat med stigande förvåning och nu sa han: Du ser nog, att jag är förvånad, men egentligen vet jag inte, vad som förvånar mig mest. Ty ett alldeles liknande äventyr har jag upplevat och vid samma tidpunkt och på en resa mellan Stockholm och Visby. Likaså blåste det upp en storm och vi tydde oss samman och efteråt blev det åter vackert. Vad vi talade om, kan jag också säga dig, ty vi talade om det och det. Och vad talade ni om?—Just om detsamma, ropade den gamla damen och hon slöt honom i sin famn och sa: Vågar vi tro på vår lycka? Han sa: Min flicka var så och så klädd. Och hon ropade: Du beskriver mig till punkt och pricka sådan jag var. Intet tvivel mer! Du är den ende man, jag verkligen älskat!—Men han sköt henne lite ifrån sig och sa: Allting är inte klart ännu. Jag följde visserligen min flicka till hennes hytt och kysste henne på pannan till avsked, men sen ångrade jag mig och föreslog att hon skulle följa mig till min hytt, där vi voro allena. Och vad vi sen gjorde, det kan jag också säga dig—

Här avbröts berättaren av damerna Willmans samfällda skri. Han gav dem en föraktfull blick.

Hur är det fatt? Om er fantasi skenar i väg, så behåll det för er själva och oroa er inte för mig. När jag någon gång har lyckan att vistas i fina och bildade damers sällskap, vet jag nog att skicka mig.

Han bugade för damerna Theander och Alexander, som något förlägna besvarade artigheten; därpå fortsatte han:

Den äkta mannen sa alltså: Vad jag och min flicka gjorde i min hytt kan jag lugnt berätta, ty det var det oskyldigaste i världen. Vi sutto sida vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av vemod och lycka. Men rätt vad det var, sprang min flicka upp och utropade: Jag olyckliga! Tänk om det här får tråkiga följder! Och hon rusade upp på däck. Jag följde henne så snabbt jag förmådde, ty jag fruktade att hon i sin förtvivlan skulle kasta sig över bord. Men det var mycket värre än så, ty däruppe väntade oss hennes anhöriga och båten hade för länge sedan lagt till och vi hade försovit oss. Om ditt äventyr var identiskt med mitt äventyr, hur vill du då förklara denna olikhet?—Det förklarar jag så, svarade den gamla damen, att någon av oss missminner sig, vilket åter kan bero på slump eller förväxling med något annat liknande tillfälle. Att du är den ende man, som jag verkligen älskat, därom är jag nu övertygad. Och deras kärlek tog ny fart och livet hade liksom fått en mening för dem. Men jag har hört en annan sann och bra historia om två tvillingar, som älskade samma flicka. Av den kan man lära sig ännu mera—

Förskona oss! ropade damerna Willman. Den ha vi hört och den är förfärlig!

Ludwig försvarade sig, sägande:

Det är i och för sig en lärorik och oskyldig historia fast jag nödgats peppra den för att motsvara er smak. Mina allvarliga och sedelärande historier berättar jag för stalldrängarna, som ta emot dem med tacksamhet; under det att tante Karolina aldrig kvicknar till, förrän jag sagt något, som kommer mig att skämmas. Men det ska bli en ändring. Och det påminner mig om en präst, som hette Kalle Mager. Han ägde all den lärdom en präst ska ha och dessutom var han sprängfylld med ädla tänkesätt och allvarliga förmaningar. Och det var nog gott och väl, om han bara haft avsättning för dem. Men han lyckades inte vinna allmänhetens förtroende och det såg mörkt ut för honom. Då kom han på den idén att lägga en liten livad och nätt historia här och var i sina mastiga gamla predikningar och den bästa gömde han till strax före välsignelsen, så att publiken skulle gå med glada hjärtan och längta efter nästa söndag. Det tog skruv, omsättningen ökades med många hundra procent, och prästen fick mera smör och ägg och stekar, än hans dräng hann sälja på torget. Han kunde använda alla sina gamla predikningar och behövde varken ömsa eller ansa dem utan tog dem, som de voro. Han behövde bara se till, att han var väl försedd med trevliga historier. Så en dag då han talat om de eviga straffen och hållit en riktig tungviktspredikan i tre omgångar, sa han till sig själv: Det här går aldrig väl om du inte tar en riktigt glad bit ovanpå. Det var lögn! Han kunde inte erinra sig en enda rolig historia. Kallsvetten bröt fram på hans panna; men så ilsknade han till och tänkte: Är jag präst eller gyckelmakare? För engångs skull kan också jag få hålla på min värdighet! Och han grep sig raskt och barskt an med välsignelsen. Vad hände? Menigheten log. Tyst och anständigt som den brukade men brett och förnöjt. Var och en trodde att prästen berättat en rolighet, fast han eller hon sovit över den eller kanske inte förstått det fina i kråksången. Gubbarna logo mot gummorna och gummorna mot gubbarna och då de kommo ut, sa de till varandra: Det var nästan så att jag inte fattade, vad han sa, för så rolig var han i dag! Från den dagen behövde prästen inte längre besvära sig med några roliga historier. Hans rykte som trevlig och uppbygglig predikant hade vunnit stadga och han kunde vara hur tråkig som helst utan att riskera något.