Vem har inbillat henne det, lilla fröken? sporde prästen och spärrade upp ögonen. Fröken Alexander log.
Det är så med mig, sa hon, att folk gärna anförtro sig åt mig, om de ha någonting sorgligt eller hemskt på hjärtat. Jag vet inte, hur det kommer sig, men så är det. Och den här sorgliga händelsen hörde jag redan på hitvägen av en gumma, som jag mötte och hon hade hört det av ett par karlar och de hade hört det av torparen på Spilleboda. Det ska vara mycken oro bland arbetarna och man kan vänta sig vad som helst om inte den skyldige bekänner och får sitt straff. Men vem som är den skyldige, det skulle jag också kunna säga kyrkoherden, om jag inte tagit till princip att aldrig föra sådana saker vidare.
Värderade fröken! genmälte prästen. Vill ni gälla för att vara en sannfärdig människa, så upprepa aldrig, vad ni hör sägas på Larsbo. Bland så många fruntimmer trivs lögnens ande rätt väl, och gubevars, det gör jag med. Emellertid håller jag det ej för otroligt, att någonting gruvligt inträffat och i så fall har jag gjort en trevlig upptäckt. I morse, då jag och mina barn nalkades gården, gjordes halt i backen vid Spilleboda. Ty timmen var tidig och man blir inte väl bemött av lättingar, om man stör deras morgonsömn. Därför sände jag mina barn att plocka lite bär i skogen. Och några av dem kommo åter och berättade, att de sett hennes nåds kammarjungfru i småskogen, fasthållen och kämpande med en mansperson, från vilken hon slutligen slet sig lös. Skrikande sprang hon därifrån och han efter. Och manspersonen var ingen annan än förvaltaren Casimir Brut. Men jag, min värderade fröken, går nu och sträcker min gamla kropp i en backe och tar mig en lur före middagen.
Därmed gick prästen; ensam med generalagenten yttrade fröken Alexander:
Jag har en tämligen god observationsförmåga och mig undgår just ingenting. Jag skulle kunna berätta åtskilligt, som verkligen skulle förvåna herr generalagenten.
Men generalagenten svarade:
Snälla människa, jag är inte nyfiken. Andras bekymmer angår mig inte, och jag för min del tänker vara glad så länge jag kan och lite längre. I min ungdom och mannaålder förde jag ett strävsamt och oroligt liv, flackade omkring och låg i, som man säger. Jag hade en massa agenturer, stora artiklar och goda artiklar. Men nu är jag bara en angenäm sällskapsmänniska, som njuter sina stunder i ro. Kärleksaffärer och penningaffärer kvittar mig lika och rör mig inte i ryggen. Jag har dragit mig tillbaka och är numera blott generalagent för konstgjorda fåglar. Det är en liten artikel men fin och angenäm.
Han öppnade med kärleksfull omsorg dosan och buren med fågeln kom till synes. Han vred på en skruv och det nätta djuret bugade artigt, smällde med vingarna och spretade med stjärten.
Generalagenten log ömt och lyckligt:
Snälla människa, sa han, vi ha båda kommit till den ålder då man kan taga det mesta med ro. Vädret är vackert, platsen behaglig. Vad fattas oss? Jo, lite fågelkvitter! Hör får ni höra en näktergal, som aldrig blir hes! Det är konst, som överträffar själva naturen! Och priset är fantastiskt billigt! Hör får ni höra! Utan köptvång! Blott för att njuta ställets och stundens behag!