Han tryckte på en knapp och genast började fågeln sjunga med välljud.
Liksom en höna då hon vill lägga sitt ägg i fred, sökande kilar än hit och än dit för att finna ett gömsle för den övriga flocken och ett passande bäle, så sprang fru Olga orolig och förvirrad omkring än i parken, än på gården och slutligen genom husets salar och rum. Efter henne följde Karolina och Lizzy, Brita, Betty och Lotten, under det att tante Sara sackade av och andfådd utgick ur leken. Damerna ropade då och då och i tur och ordning: Vad har hänt? Vad har hänt? men fingo ej svar. Äntligen i ett rum med bara en ingång, undgick fru Olga ej längre förföljarna. Rummet var litet, intimt, kokett i sin eftergjorda rokoko. Engång ett tillhåll för Jan-Petters särskilda urval av slippriga bilder, bar väggarna numera ingenting oanständigt, om man ej som sådant får räkna ett porträtt av Jan-Petter. Mecenaten håller i handen en liten läcker grupp, "Leda med svanen", och synes försjunken i en väl återgiven, oskrymtad beundran. Här fastnade fru Olga och här flämtade damerna i korus: Men Olle! Vad har hänt? Hon betraktade dem med ögon, som hastigt torkades av en het och gnistrande vrede. Plötsligt tog hon Jan-Petter mellan sina händer, vände honom helt om mot väggen, satte sig rak och stel på en stol och sa:
Det är det förskräckliga! Att då jag gripits av en idé, begrundat den, bearbetat och sovrat den samt i hast skisserat den för er—då frågar ni: Vad har hänt? Som om inte jag skulle kunna få en idé med mindre än att någonting hänt! Eller inte kunna tänka, iakttaga, analysera, syntetisera, grubbla, fatta, förstå av mig själv! Tror ni, att jag behöver få en takpanna i skallen eller magknip eller andra obehagligheter för att kunna komma till en världsåskådning?
Olle! svarade doktor Karolina, satte sig mitt framför henne och sökte kuva henne med sin läkarblick. Vi veta, att du kan tänka, iakttaga, analysera, syntetisera, grubbla, fatta och förstå av dig själv. Men du kan väl i alla fall tala om, vad som har hänt!
Nåja, sa fru Olga, ingenting har hänt; men jag kan tala om, vad som plågar mig. Det är han där!
Och hon pekade med tummen över axeln på Jan-Petters helomvända porträtt.
Han har plågat mig hela dagen och för resten många dagar och för resten alltid. Jag är inte vidskeplig, jag tror inte på ett liv efter detta. Själv kommer jag att dö som en blomma och ni med. Men jag gör ett undantag för Jan-Petter. Han var för koncentrerat elak för att lämna mig, så länge det finns någonting kvar av mig. Han går igen och han kommer att gå igen, tills han fått sin vilja fram.
Vilja? upprepade doktor Karolina. Förklara, dig! Vad ville Jan-Petter?
Fru Olga lät sina pekfingrar bilda en spetsbåge, som hon betraktade. Plötsligt smålog hon; hon lyfte blicken och lät den vandra från doktor Karolina till Betty, från Betty till Lizzy, från Lizzy till Lotten. Och alltjämt smålog hon; men de andra smålogo icke; de blinkade, förläget och nervöst, de beto sig i läppen, de vände sig bort.
Nåja, svarade fru Olga på frågan. Vad han allra innerst ville låter sig antagligen ej uttryckas på redigt språk. De sista åren kunde han ju bara stamma och sluddra. Men vi kan ju säga, att han ville göra mig till en dålig människa. Han ville ta ifrån mig den lilla tro på sedliga krafters existens, som jag ännu hade kvar. Jag har i tio års tid kväll efter kväll lyssnat till hans historier. Hans själ hade drunknat i erotik och var så upplöst, förruttnad och vämjelig som en kropp, som legat i månader i vattnet. Ni ska inte tro, att han besparade mig någonting alltifrån den puerila impotensens fantasier till den senilas. Men när jag med min dyrköpta erfarenhet framkastar en idé och framlägger vissa förslag till reformer, då behandlar ni mig som en barnunge, skrattar ut mig och frågar till på köpet, vad som har hänt!