Den smälek, som han lida fått af kungens vreda mod, — det vet den tappre Seaton väl, — kan aftvås blott med blod;
men kungens lif han håller mer än egen ära kärt, fast lifvet, se'n han äran mist, syns honom intet värdt,
och därför flyr han lägret nu i vild och rastlös färd; han stormar hän på löddrig häst ut i en natthöljd värld.
* * *
Hvad nu? — var det väl ekots klang, som till hans öra gick? Han ser sig om, — en ryttare syns för hans häpna blick,
en ryttare, som skyndar fram uti hans egna spår och följer utan rast och hejd hans väg, hur än den går.
"Är det en skugga, som min färd i natt och mörker följt på stridshäst lika snabb som min, med hufvu't mantelhöljdt?
"Är det min skymf, som tagit an en hamn af kött och blod? Vill den mig följa på min flykt och släcka ut mitt mod?"
Han frågar, — skepna'n ger ej svar, den mäler ej ett ord; de ila fram på rastlös färd utöfver Hallands jord.
Då sol i öster grydde, de följde samma stråt; då sol går ned, har dagen ännu ej skiljt dem åt.