Så nå de ändtligt gränsen vid Laganälfvens strand; de sätta öfver älfven och hinna Danmarks land.
* * *
Men knappt utöfver strömmen den ädle Seaton hann, den skepnad, som hans kosa följt, sin mantel uppslog han; — kung Gustaf själf för ryttarn stod; eld i hans öga brann.
* *
Och Seaton stannar, undrande hur ändas skall hans färd; — då nalkas honom kungen med blankt och draget svärd:
"Du lidit nyss en blodig skymf, som blodig hämd begär; i Sverge var jag konung, vi äro likar här.
"Välan, om ej den skam du led du mig förlåta kan, sitt af och drag din värja; — här stå vi man mot man!"
* *
Men Seatons blick af tårar höljs, han böjer knä mot jord; då reser kungen honom upp, förrän han talt ett ord.
Det bålda riddarparet se'n mot hemmet sig beger; — så ädle män, som desse två, ser jorden aldrig mer.