Ty kungens blod på Lützens fält har färgat marken röd, och innan kvällen Seaton föll att hämnas kungens död.
III.
En vårvisa.
Min älskling, min älskling, du enda, du kära, som aldrig jag sett och som aldrig mig såg, se, björkarna knoppar och vårhängen bära, och vårsolen ler öfver dansande våg! — Jag vet att du längtat, jag vet att du hoppats, jag vet att du svikits af hoppet, som jag, — men låtom oss tänka, att björkarna knoppats och vårsolens guld uti böljorna droppats, att fira vår dröm om hvarandra i dag!
Min älskling, min älskling! — I skogarnas sköte jag vet att du eger en drömmande sal; — dit vandrar min tanke att söka ditt möte, när foglarna sjunga och vårgöken gal. Jag vet att du sitter i vårsolens glitter och längtar, och bidar mig dag efter dag, och lyssnar till foglarnas jublande kvitter, och varder i hågen så sorgsen och bitter, och sörjer och gråter så ensam, som jag.
Göken.
Förr var ditt hjärta ett fogelbo med näpna små tankeungar, som alla sämjdes i godan ro och trodde sig födda till kungar.
Göken smög i ditt bo ett ägg, som gömde en envåldsförste. Nu har han brutit ur skalets vägg och blifvit af kullen den störste;
alla han kastar ur boet då, ty själf vill han ensam regera. — Ja, stackars de andra tankarna små, kärleken tål dem ej mera!
En bröllopsvisa.