Stå upp, du älskade, enda, ur bädden af ros och viol! Re'n morgonens strålar blända och skogen stämt sin fiol; en brusande bris från väster i brudsången stämmer in; — naturens hela orkester är vorden min och din!
Nu vill jag dig jublande sluta till barmen, lycklig och rik, när drömmarnas bröllopsskuta oss bär öfver vårljus vik. Låt älfvorna sköta styret och tänka på skot och stag! — man är väl kvitt bestyret på själfva sin bröllopsdag!
Tids nog må sorgerna komma att ansa rosornas växt och späcka med punkt och komma vår glädjes brusande text; — nu knoppas videt och sälgen och blomster af tusen slag; i dag må vi hålla hälgen, i dag är vårt bröllops dag!
Apeln.
Ute på skäret en apel i blom sträckte mot solen sin krona; — o, då jag såg den så snöhvit och from, hvarför förgat jag att skona?
Ofta jag rodde dit ut i min båt, blomprydde stäfven och toften, aktade föga på blomdaggens gråt, gladdes åt färgen och doften.
Nyss, se'n jag rott mig i solskenet trött, åter till skäret jag nådde: trädet stod sörjande, armt och förödt; intet det skänka förmådde.
Ack, huru ordlös dess klagan ock var, tycktes den tydlig för dåren: "önskar du frukter för kommande da'r, sköfla ej blomstren om våren!"
Skymning.
När engång solen har sjunkit ned bak dunkelt blånande fjäll och trastens toner ha tystnat i drömmande sommarkväll,