Till Cynthia.
Skönast lyser stjärnan, när kvällens skyar sväfva, slöjor lika, framfor dess fackla, ömsom röja, ömsom till hälften dölja himmelska lågan.
Fagrast brinner kärleken, re'n besvarad, anad stundom, stundom till hälften bortskymd, ständigt åter yppad, då ögat möter älskade blicken.
Se hur purpurn stiger på dina kinder, skåda andlös in i ditt vackra öga, — kan väl Eros' slutliga seger skänka fullare sällhet?
Till Lesbia.
Falska flicka! kunde du endast ana all den sorg, som fyller ett trofast hjärta, när det, tändt af vårlig och hoppfull kärlek, sviks och förhånas,
visste du det kval, som den trogne lider, nändes säkert ej du ditt löfte bryta; — dock ditt kalla, flyktiga, falska hjärta anar det icke!
Reflexer.
Där flög utöfver gatan en stråle gyllne ljus, vid det att nyss du öppnade din ruta, — en återglans af solen, som skiner på ditt hus så grant, som om den aldrig tänkte sluta.
Men skymmes den af skyar är återglansen slut, om än du öppnar fönstret så det skräller, — och sviker du min kärlek, så dör min kärlek ut, och inga visor får du af mig häller! — — —