Afton.
Där vågorna kyssa stranden i skimrande oskuldshvitt och glöda och drömma fritt i den döende aftonbranden, jag hörde en sång förutan ord, som steg ur haf, ur luft och ur jord vid böljornas lugna ackord, som de sorlande smekte ur sanden.
Jag satt och drömde. I dröm jag såg min vårdikts brud som en snöhvit våg och mig själf som klippa vid stranden. Och kring oss ur haf och luft och jord steg sången allt högre utan ord i den döende aftonbranden.
Vår.
Det är glans af sol kring ditt ljusa hår, det är hopp i ditt trötta öga, din panna är hvit, som när träden snöga sin blom i den tröttade vandrarns spår; — kring hela ditt jag är en doft af vår.
Så ljus som häggen i blomning står, när vårens aningar stiga, så tyst som trasten i drömfullt snår, när lyckan bragt den att tiga, så blyg som fjärdarnas sommarvind, som smeker din lock förtegen, du bidar mig blid, med rodnande kind, min egen!
Så länge ett hjärta af sorgen bräns…
Så länge ett hjärta af sorgen bräns och en like på fröjd är arm, mitt hjärtas fröjd som en börda käns, fast skatter jag eger förutan gräns af solljus vår i min barm.
Jag ville jag kunde kring världen strö min glädje i jublande sång, och tjusa, låga, fröjdas, och dö, se'n jag sett den slå rot likt ett ädelt frö, se'n jag rätt fått fröjdas en gång!