Du Z af mitt lifs impulser alla, du x uti min lefnads ekvation, — ack, annulera ej mitt hopps funktion! Låt ej min lifslusts variabel falla, tills den blir 0, tills den blir negativ, — kom och med mig en salig summa blif!
Mitt hjärtas slag liksom kvadraten ökas utaf den tid, då jag dig skåda får; till maximum min sällhets kurva når, när af ett löje dina läppar krökas, så böjligt veka som en sinoid med konisk grop i kinden där bredvid.
O, låt min arm tangerande sig sluta omkring din midjas hyperboloid! Låt under loppet af en ändlös tid min sällhet vecklas ut längs en voluta, hvars kurva i en ständigt större ring skall gripa uti lifvets plan omkring!
V.
Rosen.
(Fritt efter Ronsard.)
Goda flicka, låt oss båda gå att skåda rosen, väckt af solens kyss, se, om än dess purpurflamma är densamma, tycks så lik din kind som nyss!
Ack men se! dess blomsterfägring likt en hägring re'n förströtts af vindens flägt! Se hur snabbt all skönhet svinner och förbrinner i minutens andedrägt!
Därför, låt oss icke tveka, endast leka älskogs ljufva lek till slut! — låt oss yra, låt oss drömma, glada, ömma, förr'n vår ros har blommat ut!
Sonett 1.