(Efter franskan.)
Jag läste nyligen en tänkvärd saga, som lärde klerker satt i rim på pränt, hur satan mäktar kvinnoskepnad taga, och hur han härtig Richards syn förvändt.
Som fager mö han riddarns kärlek tändt och fick som hustru till hans fäste draga; — men då han ändtligt börjat osa brändt, var Richard karl att djäfvuln själf förjaga.
Vid kungens hof, trots äfventyr som dessa, vår härtig tjuste snart en ung prinsessa; — om år och dag han nämnde henne sin.
Se'n dess är härtigen helt visst den herre, som bäst kan säga, hvem som bråkar värre och skriar högre, — kvinnan eller hin.
Sonett 2.
(Efter franskan.)
Var icke ängslig, då rivalers pris din älskarinnas sinne tyckes lifva; fast kvinnan ständigt njöt af tom kurtis, i nödens stund skall hon dig trogen blifva.
Om än en gång i Edens paradis hon egde änglar att sin tid fördrifva, hon skulle helt sin tro åt Adam gifva: så gjorde Eva; däri var hon vis.
Men fastän Adam, som oss skriften lärer, var skönst af allt bland världens åtta sfärer och utan mått förälskad i sitt vif,