och fast hon ensam egde denne mannen, hon hällre lyssnade till själfve fannen, än utan smicker hon fördref sitt lif.
Två sonetter
öfver "Natten" af Michel-Angiolo.
1. Strozzis epigram.
La Notte, che tu vede in si dolce atti Dormire, fu da un Angelo scolpita In questo sasso, e perchè dorme ha vita; — Destala, si no l' credi, e parleratti.
Hur härligt skön! — Vid hennes marmorläger hvem stannar ej, af tjusnings eld betagen? En Ängel mäjslat henne, som man säger; — gå, skåda själf, och du får syn för sagen.
Betrakta blott till först de väna dragen, och vittna se'n, hvad ryktets sanning väger; ty hennes urbild är från himlen tagen; så fagert lif ej denna jorden äger.
Hvad säger jag? — Du väna slumrarinna, du är ej blott ett mäjsladt marmorstycke; nej, du har lif, så visst som någon kvinna!
Om någon tviflar se'n till dessa salar han kosan styrt, uppå din läpp han trycke en dristig kyss, — och lyssne, hur du talar! —
2. Stodens svar.