Grato m'è il sonno e più l'esser de sasso; Mentre che'l danno e la vergogna dura Non veder, non sentir m'è gran ventura; Però non mè destar; deh! parla basso!
Michel-Angiolo.
Jag tycks dig då för skön för denna världen? — Ett under ej, att jag så fager blifvit; en konstnärs hand min gudasjäl har rifvit med våld ur himlens sköt' från skaparhärden.
Med hugg på hugg han se'n den arma drifvit att uti marmorns fängsel ända färden; — men då han lifvets skänk åt stoden gifvit, hon vaknade, såg kring sig, — såg, hur flärden
har gripit eder själ, Italiens söner, hur guld och lust er hela kärlek äga, hur litet tro och dygd för er kan väga.
Förskräckt förbannade hon lifvets gåfva: "Af den", hon sad', "jag endast smärta röner; haf nåd med mig, låt mig för evigt sofva!"
Sonett 3.
(Efter franskan.)
Mitt lif har sin mystèr, min själ sin gömda plåga; den väcktes af en blick, som du mig engång sändt, men allt intill min död skall ej du se min låga; den evigt döljas skall för ögat som den tändt.
Passionens vilda ras skall aldrig bli dig kändt; — må ödet än mitt mått af namnlös smärta råga, jag skall det bära tyst, och vill dock aldrig våga att yppa dig den eld, som har mitt lif förbränt.