Sagans trolleri gömmer sig däri: hvad än fjädern skrifver, skall en dikt det bli; öfver papprets blad, lekande och glad, drar han likt en fläkt ur eterns bad.
Den, som gripit fatt snöhvit fjäders skatt, bjuder öfver sorg och glädje, dag och natt; från sitt arbetsbord skalden med ett ord härskar öfver himmel, haf och jord.
På talismanens bud jag styrt min kosa ur diktens slott till jordelifvets flärd och äflan, hvardagsstämningar och prosa, ett kungabarn från diktens sagohärd. Midt i det lif, där tviflet allförhärjarn är dagens kung, uppsöker Törnerosa ännu en gång den mäktige besvärjarn, som skänkte henne lif i andens värld. Ty fastän tviflare man vill er kalla, hans unga sång ej lemnar eder kalla; — än är den ung, så visst som bäckens språng i Finlands skogar sorlar sommarn lång, och Ules forsar fritt om våren svalla, och svunna seklers åskor än en gång vid "Fältskärns" maning genom rymden skalla, — så länge än i koja och salong i Finlands bygder klingar Sylvias sång, så länge värkligheten är för trång för mänskohjärtats ungdomsdrömmar alla, och andens fria folk ej binds af jordiskt tvång.
En dikt, en dröm, en syn man plär mig nämna: en dikt är född att vara hjärtats tolk; så mån I fritt i kväll mig ordet lämna att bära fram, hvad högst och bäst I kännen, den fröjd, som strålar här kring alla ännen, den tack all ungdoms kung må kräfva af sitt folk.
(Hon vänder sig till Topelii i fonden uppställda byst.)
Af glödande rosor vi bundit en krans, omflätad af ljungblommors blekröda frans, vi alla, vi unga, båd' fjärran och nära som hörde dig sjunga, som voro dig kära; den rodnande kransen vi bjuda dig; — tag vår hyllning emot på din hedersdag!
Vi veta, du älskar ej glitter och glans; — så tag då den skäraste hyllning, som fans: ur ungdomens händer en krans att dig smycka, ur sagornas länder en doft utaf lycka, en krona af blommor på sorgernas jord, ett smycke af vår uti drifvornas Nord.
(Hon fäster kransen på bystens piedestal.)
Ridå.