Landhöjning.
Till Leo Mechelin.
Jag vet ett skär i nordanvågors skum, där is och böljor sina skåror ristat, där sekel efter sekel, tum för tum, det vreda hafvet vann, hvad klippan mistat.
Där sjunges år för år den gamla sång, om huru vågen själfva bärget nöter, och stenar rassla högt bland strandens tång, när hafvets svall mot gråstensväggen stöter.
De larma vredt i brottsjöns vilda ras, där stormar gny och hvita vågor bränna; — de äro klippor smulade i kras, som vräktes hit att krossa äfven denna.
Och sekel efter sekel, tum för tum, den stolta böljan tror sig seger vinna: är klippan dömd att lyssna mörk och stum och sist i hafvet utan spår försvinna? —
Spörj åldringen, som på den vilda ö har räknat hvarje fara hafvet plöjde; — han skall dock vittna, att ur vredgad sjö den fasta klippan år för år sig höjde.
Ty djupast under vintrig snö och is i grunden bor en underjordisk låga, som värkar tyst och på sitt eget vis; — att häjda den är utom sjöns förmåga,
och fåfängt vräker hafvet sten och skum mot denna strand, som vreda vågor plöja, ty sekel efter sekel, tum för tum, dess inre glöd skall den ur hafvet höja.
(Nyåret 1899.)