De dödas marsch.
Vi äro kolonnen, som trotsande står, där lefvande fly eller stupa. Vi känna hur lederna år efter år blott växa sig starka och djupa.
Med sargade pannor och sårade bröst ur grafvarna strider vår skara, men hinnes ej mer utaf smädarens röst och fruktar ej död eller fara.
Ty vapnet, som höjs af en lefvande arm, i striden kan svigta och bräckas; vår gärning förblifver, trots fiendens larm, ett vapen, som aldrig kan fläckas! —
Vi känna, hur lederna år efter år alltmera bli fasta och djupa. Vi äro kolonnen, som segrande står, där lefvande fly eller stupa.
Caesar.
"Se'n, då vår här till slut drog upp till storms emot staden, såg jag en märkelig ting", — så täljer den segrande Caesar, — "värdig att tecknas i bok, och som väl kan väcka intresse. Medan vid stadens port en Galler göt ifrån muren slefvar af brinnande beck på vårt folk, som löpte till anfall, riktade någon af oss en scorpios[1] skott emot vallen. Straxt, då det slungades af, sjönk Gallem döende neder; — och som träffade med nära nog matematisk säkerhet. Genast följdes han dock af en annan, hvilken på stunden upptog åter hans värf, tills, dödligt träffad i bröstet, stungen af scorpio'ns gadd, han följt den förre till Hades. — Märkeligt nog, men knappt han segnat neder i döden, förr'n af en tredje han följts, och då denne dräpts, af en fjärde, och så en efter en, på en post, där döden var säker. — Alla de träffades straxt af det dödande skottet, och alla funno en efterföljare dock; — högst märkligt och sällsamt!"
[1] Belägringsmaskin, som tjänade att afskjuta ett slags spjut,
Vercingetorix.
Caesar har segrat, — ave, o Caesar! strålande randas triumfens dag! Roma, som jämt den segrande fjäsar, fjäsar dig nu; dess hyllning tag!