Bifallet jublar: hell imperator! sångerna stiga, där fram du drar, slöddret beler likt skrockande skator fursten, som fjättrad följer din char. —
Caesar, som vunnit seger och rike, dräpt myriader till tidsfördrif, aldrig, o Caesar, blir du min like, låter för stridsbröders lif ditt lif!
Det var min seger: falla och frälsa! — därföre går jag med pannan höjd ännu en gång att segrande hälsa solgudens unga, eviga fröjd,
trotsar som han hvar smädande stämma, går i triumf min furstliga ban, tills jag i blodets flöden som svämma sjunker, som han i sin ocean.
Slafven sin röfvade glans må klaga, gäckad af segrande tubors dån; stark vill jag tiga och stolt fördraga världskungapackets skräflande hån.
Väpnad som fältets taggiga tistel, svigtar tyrannen för hösten till slut; — härdig och stark som gudarnas mistel, grönskar jag olyckans vinter ut.
Gryningens strimmor blodiga rysa, stunden är kommen, dag bryter in. — Låtom dess strålar lika belysa bådas triumfer, din och min!
(20 februari 1899.)
Tryckfrihef.
(Efter Sutsos, från nygrekiskan.)