— Nej, utbrast Melón efter en stund, — och det här kallar folk ett nöje. Sannerligen om jag någonsin sett något mera barockt. Ett enda sammelsurium, en dårhusmässig förvirring. Ny miljö, nya ansikten hela tiden. Hvem kan bli klok på det här. Humbug. Jag går min väg.
— Kanske finns det ändå en mening med det hela. Om inte, så kunna vi ju möjligen tänka oss, att filmen gör propaganda för den Konstnärliga Teaterns idé — utförandet allt, det litterära innehållet intet! Låt oss alla fall vänta en stund.
Melón föll i dystra tankar.
Bild efter bild drog förbi. Orkestern hade hunnit igenom
Biografdrottningen och öfvergick omedelbart till one-stepen ur
Bilkurtis.
Söderholms hufvud vaggade i takt med musiken. Kapellmästarens stråke, som svingades med eggande kraft, kastade då och då en grotesk skugga öfver filmens sceneri.
Plötsligt ryggade Melón förfärad tillbaka som om han sett ett spöke.
— Hvad vill det här säga? stammade han pionröd af förtrytelse. —
Djäflarrr!
På den hvita duken visade sig en en välkänd scen: Melón vid direktör Limburgs sida i en jättelik kapplöpningsbil. I nästa ögonblick var den utplånad och Djurgårdsstranden skymtade fram…
— Skurk, hväste Melón, — du visste af det, du har narrat mig hit bara för att öfverrumpla mig med det här… Släpp ut mig.
Söderholm gjorde ett försök att lugna sin vän. Men denne hade redan rest sig och tog ett steg mot dörren. Den osäkra flimrande halfdagern förvillade hans blick, han steg miste och snafvade öfver en stol, som med en skräll vältes omkull.