I samma ögonblick tändes de hundrade elektriska lamporna i salongen.
Filmen var slut.
Publiken, som hört skrällen, riktade nyfiket sina blickar mot de båda amanuensernas loge.
Bländad af den plötsliga öfvergången från mörker till ljus stirrade Melón en sekund med blinkande ögon ut öfver salen. Därpå rusade han mot utgången.
Men det var för sent. Från de nedersta bänkarna, till största delen besatta af pigga och ogenerade unga män af tidningskolportörernas hedervärda skrå, skar plötsligt ett gällt utrop genom tystnaden.
— Kix på Melón!
Den tränade stämman blef ingen ropandes röst i öknen. Det gick som en elektrisk stöt genom publiken; upptäckten att en af filmens hjältar befann sig lifslefvande ibland dem, var en öfverraskning, som inte förfelade sin verkan. Ögonblicket därpå brusade genom salen en mullrande, hundrastämmig kör: Melón, Melón, Melón! Entusiasmens vågor svallade jättehöga, publiken reste sig, någon tog upp en smattrande applåd, den blef frenetisk som efter ett utländskt gästspel på Svenska teatern, då favoriten ropas in för oåterkalleligen sista gången, och den skönlockige kapellmästaren, som icke begrep ett spår af alltsammans, följd med glänsande ögon händelsernas förlopp, synbarligen redo att på minsta vink gifva touche med orkestern.
Föremålet för denna spontana hyllning hade likväl lyckligen undkommit. Med uppslagen ulsterkrage ilade han längs Esplanaden till Gambrini, hack i häl följd af Söderholm, som den populära restaurangens dör upphann sin kollega, hvars blossande kinder talade sitt tydliga språk om hans känslor för tillfället.
Melón kilade med snabba steg ned för den branta trappan och Söderholm slank efter. Portieren mottog bugande deras öfverrockar och hattar och ögonblicket därpå befunno de sig i matsalen. Melón kastade sig andfådd ned vid ett ledigt bord och hans vän tog plats midt emot.
— Fröken, en bock öl!
— Fröken, en bock öl!