Under isande tystnad fixerade Melón sin kollega med bistra blodsprängda ögon. Denne uthärdade blicken. Några minuter förflöto. De båda bockarna kommo på bordet och expedierades.
— Melón, började slutligen Söderholm, — jag är skyldig dig en förklaring. Du vägrar väl inte att höra på den. — Nåväl, jag erkänner oförbehållsamt att jag i min klandervärda lust att ge upplösningen af ditt äfventyr en dramatisk turnyr, gått för långt och framför allt inte tagit konsekvenserna med i beräkningen. Oafsedt det beklagliga missödet med stolen, som ju egentligen inte direkt kan läggas mig till last, men som på ett så fatalt sätt riktade uppmärksamheten på vår loge, utsatte jag dig i alla fall genom mitt handlingssätt för en situation, som inte var precis behaglig. Min enda ursäkt är, att detta var mitt första stora detekvistiska fall och att min glädje öfver att ha löst problemet kom mig att glömma skyldig hänsyn för min klients person. Jag beklagar på det uppriktigaste det bedrägeri jag gjort mig skyldig till och erkänner att din förbittring är fullkomligt berättigad. Jag ber dig förlåta mig om du kan.
Melóns ansikte hade under Söderholms förklaring återspeglat de mest skiftande känslor. Slutligen spred sig dock ett strålande Pickwickleende öfver hans drag.
— Unge man, utbrast han skalkaktigt, — när allt kommer omkring har du beredt mig en humoristisk sensation af rang. Och som gammal skämtare förstår jag att uppskatta den, om jag också hade det en smula tvifvelaktiga nöjet att själf figurera i den komiska hufvudrollen. — Och därför kan jag inte vara så förargad på dig som du själf tycks anse dig förtjänt af. Du har för resten löst mitt problem, och redan fördenskull skola många synder vara dig förlåtna. Skål!
Melón höjde sitt glas, men upptäckte att det var tomt. Han knackade på servererskan och rekvirerade en flaska London Dock.
Amanuenserna Nässellöf, Bergdahl och Råskjöld, åtföljda af vännerna
Sten-Tor von Porlander och Malakias Annelund, som anträffats på
Esplanaden, visade sig i dörren. Det hade naturligtvis icke beredt dem
den ringaste svårighet att följa de flyktades spår.
— Medbrottslingar förstås? smålog Melón. — De läsa biografannonserna och hade nog annars skvallrat.
— Ja, medgaf Söderholm.
När nykomlingarna tagit plats och amanuensen Bergdahl i välvalda ord toastat för den nye biografartisten och hans sällsynt framgångsrika debut, vände sig Melón till Söderholm:
— Och nu, förträfflige vän, tror jag att jag gör mig till tolk för alla de närvarandes känslor, om jag nu ber dig stilla vår nyfikenhet och skildra det sätt, hvarpå du afslöjat mysteriet.