— Thank you. Ah! By Jove, a splendid whisky, indeed. Come along, sir!
Skymningen hade tätnat och Söderholm tände den elektriska lampan på divanbordet. Det klara, kalla skenet belyste som en strålkastare Melóns drag, medan Söderholm själf höll sig i skuggan.
— Melón, började därpå Söderholm förhöret, under det han med blicken följde en ringlande blå röksky, — hvad du i går nämnde om dina känslor för Eva Limburg var, som du: gissade, för mig en fullkomlig nyhet, och om jag inte missminner mig antydde du på samma gång, att bara några få af dina närmaste vänner kände till saken. Kan du möjligen uppge, hvilka dessa äro.
Melón såg en smula förvånad ut och drog ett långt bloss på sin cigarr, innan han svarade:
— Min bäste bror, ehuru jag uppriktigt sagdt inte riktigt uppfattar meningen med din fråga, har jag ändå ingen anledning att vägra besvara den. Det var som sagdt endast några få af mina vänner som kände till mitt lilla svärmeri för Eva Limburg — förbehållsamhet i erotiska affärer har alltid varit min princip — ja, så vidt jag erinrar mig var det inte andra än Bergdahl här, Nässellöf, Råskjöld och doktor Qvast.
— Ingen annan?
— Nej… Men, låt mig tänka efter en smula… Ja visst, nu kommer jag ihåg att också Segerros och vår forna värderade kollega premiäraktören Rackelhane voro invigda. Alltså: summa summarum sex personer, inte flere. Och jag kan också gå i borgen för, att ingen af dem skvallrat ur skolan. Jag hade deras tysthetslöfte — på hedersord.
— Och du tror inte heller att någon annan hade nys om det faktum alt fröken Limburg och du voro »Eva» och »Thomas» med hvarandra?
— Nej, ännu mindre det.
— Tack, och ursäkta min närgångenhet. A propos, Qvast och Rackelhane äro väl båda i staden för tillfället?