KNEKTEN.
Fan vet hvarför!
DANIEL HJORT.
Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.
KNEKTEN.
Jag också, för att ordern lyder: skjut!
DANIEL HJORT. Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befalt att krossa här ditt hufvud emot muren, du skakade på hufvu't först ändå. Nej, men han skjuter, han, för hertigen, som är så vänlig mot det arma folket, det du som folkets son i grund föraktar. Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk, du med att det försvara himlen vinna. Han hatar jesuiterna och adeln, och du, du älskar båda uti grund, och därför gör du ganska rätt uti att slaktas här för dem och slakta.
KNEKTEN (betänksamt).
Hvad pratar ni?
DANIEL HJORT.
Hör på, hvem var din far?
KNEKTEN.
Det angår icke er.
DANIEL HJORT. Visst ej en bonde, ty bondehertigen föraktar du och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven. Skjut ner den dumma rorman där, som tjänar en herre, som på lumpet småfolk tänker.
KNEKTEN.
Skjut själf, här har ni luntan.
DANIEL HJORT. Nej, min gosse! Om ock en knekt jag vore såsom du, jag icke för din lilla sold det gjorde, två gånger mindre än den knektarna hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.
(Drager sig undan.)