KNEKTEN. Hvad mente han? Bor satan eller Gud i den där svarta rocken. All min kraft han pratat bort. Nå gudskelof, det är för sent att skjuta.—Tvänne gånger mindre än solden, hvilken hertigen består!— Hvad rör det mig? Om icke bort han gått, jag huggit honom ner.—Ett sällsamt tal! Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud rätt underliga tankar vakna upp, är bäst med en god vän att därom språka.
(Han går.)
Andra scenen.
DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och blickar
efter knekten.)
Det var det första—skall det bli det sista?
Tredje scenen.
Daniel Hjort. Sigrid Stålarm.
DANIEL HJORT (för sig). Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är, den lilla ängeln slokar sina vingar, som om hon vandrat öfver lik och blod, som om hon varit ner i fängselhvalfven och sjungit Johan Flemings kärleksvisor till kedjors rassel. Det var god idé! (Högt). God morgon, fröken Stålarm! (För sig). Sa' jag Blodarm!
SIGRID
Hur mår du Daniel?
DANIEL HJORT. Tackar, ganska bra, om blott jag undantar en ryslig dröm i går på aftonkvisten.
SIGRID. Tälj den då! Du drömde kanske, att du sug ett altar, dit tyst en flicka kom och lade ner ett offer, och det offret det var hjärtat. Oroligt var det, ville icke hållas på altaret, men himlens änglar kommo och vaggade det in i sömn till slut och sade se'n till dig, som stod där när: väck ej det hjärtat upp med dina suckar, låt det ha frid och ljus.