DANIEL HJORT. En vacker dröm! Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar, jag drömde, att jag såg en blodig stupstock … men det förstår ni ej, och det kan vara det bästa, om det ej det sämsta vore, att ni en gäng dock måste det förstå.
SIGRID.
Förvirradt talar du.
DANIEL HJORT. Förvirring är ju tidens lösen, och förvirring är den enda lösningen på lifvets gåta.
SIGRID.
O, nej! försoning, frid.
DANIEL HJORT. Det är en gåta, att fast man vet, hur man skall lösa gåtan, så vill man hällre den alt mer förvirra. Se det är knuten.
Fjerde scenen.
De förra. Johan Fleming.
SIGRID.
Johan!
JOHAN FLEMING.
Du, min Sigrid!
Här midt bland storm och död! Gå in i slottet!
SIGRID. Så härlig morgon genom fönstret sken, så fridfull vågen log, så tyst stod skogen, att ut jag lockades.