DANIEL HJORT (för sig). Det är lockfågeln, som skall mig narra i sitt nät. Få se, om ej de sätta gillret ut tillsamman.
SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming). Då såg jag här den stackars Daniel Hjort. Du känner alt; gör honom till din vän, var god mot honom, lär honom glömma…
DANIEL HJORT (som lyssnat). Sa' jag inte det? Det här blir bra. Olycklig kärlek så den stackars Daniel Hjort förvirrat har; och är han inom eller utom muren, hvem fäster sig därvid; det hör till turen.
SIGRID.
Jag lämnar eder nu. (Hon går).
Femte scenen.
Johan Fleming. Daniel Hjort.
JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid). En himmel är den ljufva flickans själ, så klar och ren, att minsta vårmolns skugga märks därpå. Hjort, du mår icke väl?—
DANIEL HJORT.
Vill ni mig hjälpa?
JOHAN FLEMING. Du saknar sysselsättning, och din själ blir trött af bara intet, tanken mattas och lynnet bittert blir.
DANIEL HJORT (för sig). Han bort bli präst, så kunde han ha aflat sig förvärfvat för fädrens synder.