DANIEL HJORT (för sig). Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra, min egen tanke vill mig själf förföra. (Af).
STÅLARM. Varen hälsade! Från hertigen I kommen. Vi äro icke vana från det hållet att höra något godt; dess mer tack skyldig jag eder blir, om nu det fallet är.
ERIK BRAHE. På Svea-rikes vägnar komma vi och hälsa dig med frid och vänskap, Stålarm! Den vilda strid, som broder emot broder och hat mot hat och död mot död har stält, ej längre för en själfvisk konungs skull vårt folk, vår fosterjord förstöra skall. Du mins hur Sigismund, så snart han kronan på pannan tryckt och tagit hyllningseden, det land, som var hans fäders jord, uppfylde med polska knektars vilda öfvermod och jesuiters stämplingar och list, och sökte så vår kyrkas rena tro och svenska folkets frihet undergräfva.— Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad, på allmän riksdag hela Sveriges folk skilt honom från vanhälgad kungamakt, och såsom föreståndare af riket gett styrelsen åt hertig Karl; lägg därför ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du förrädiskt nu mot fosterlandet för, och skilj ej Finland mer med fruktlöst motstånd från glädjen af en dyrt beseglad fred.
STÅLARM. Jag känner ingen annan fred än den, som sätter landets rätte konung åter i frid uppå sin tron. Mig Sigismund har utnämt till krigsöfverste i Finland, jag skall mitt vapen lägga ner, när han mig så befaller—ej då hertigen befaller det, ej annorlunda skall det fridens altar byggas, där jag tager utaf mitt svärd, än som ett trappsteg för riksföreståndaren upp till Sveriges tron.
LAUR. PAULINUS. Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt, vet ni, hvad med ett längre trots ni gör! Som Fleming, eder företrädare, vill ni förakta folkets makt och vilja och ställer öfver det en själfvisk konung. Hvad tror ni då väl, att en krona är? Ett lån af Gud allén', som borgades på folkets aktning; och när den är kränkt, en skenbild blott af svunnen makt är kronan, en hägring falsk, som intet fäste har på himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm, från orätt väg, än medan det är tid, och sök förlåtelse för alt hvad här du och Klaes Fleming brutit emot folket.
STÅLARM. Om svenska folket har förglömt sin trohet, har Finland den ej glömt och skall ej glömma, så länge här en ädling finnes qvar, som heder har och svärd till dess försvar. Det finska folket troget skall förbli sin kung, sin ed—och folket det är vi!
BISKOP PETRUS. Ej samka ökad skuld med sådant tal till Herrans vrede öfver detta arma och ödelagda land. En trolös konung, en kättersk kung är Sigismund, som velat med påfvelärans mörker släcka ut det rena ljuset af vår kyrkas tro. Ej brottsligt uppror är, som störtat honom, ej hertigen, ej folket. Själf han gjort det, då de beslut, hvarmed Upsala-möte slöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka, han falskt besvurit först och sedan brutit. Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu, och innan han ödmjukat sig för oss, skall Sveriges rike sorgsen enka stå, som glömt den brudgum, henne ej var värdig, och i Guds helga ord den tröst uppsöka, som läker alla sår, hur djupt de blöda. Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmår förändra det som himmelen beslutit: lägg därför ödmjukt ned ditt vapen nu, att Herrans hand ej tung på dig må falla.
STÅLARM. Ers vördighet, jag är för litet bisp, för att för det där kalfskinns-pergamentet, som I Upsala präster skrefvo hop, uppoffra öfvertygelse och ära. Jag trodde på min Gud, förr'n det fans till, och än jag hoppas, han mig skydda vill. Den kung, han gifvit svärdet uti hand jag strider för till lifvets sista rand.
ERIK BRAHE.
Ett sista ord.
STÅLARM.
Jag underhandlar ej.