Katrine.
Till pennan, som en pil!
Concepter borde jag dictera,
Men kanske duga också era.
Förstår ni hufvudsaken är,
Att lägga ut och reqvirera,
Allt hvad som grannast finns i hufvudstaden här;
Och såsom skäl ni förebär:
Att herr Patron må i sitt hus logera,
Som folk af ton på landet plär.
När Onkel läsit allt det der,
Och börjar grubbla och fundera,
Då slå vi in, som Pål, som Pär,
Frän orten komna dit han ärnar resa,
Och skryta, larma, catechesa.
I korthet, Onkel måste tro,
Att sta'n är der incognito
Och lefver tusen gånger värre.
Ni känner nu min mening, herre;
Och går förslaget icke an?
August.
Katrine, du borde få dig man,
Och ledas rakt uppå Parnassen.
Katrine.
Haf ej bekymmer, skrif blott han!
August.
Hur suddar då den gamla tassen?
Låt se, hur väl jag härma kan?
Förträffligt!
(Skrifver och skrattar).
Katrine.
Nu, Mamsell, är det min mening,
Att ni ej blandar er i vår förening;
Men sitter tyst hos Onkel och hör på.
Ni torde mig förstå?
Emelie.
Katrine, Katrine, hur skall det gå?
Hur blir det möjligt att en man bedraga
Som hunnit nära sjutti år?
August.
Var tyst! det går, det går!
Katrine.
Bed Gud, att ej vår galna saga
Gör gubben platt förryckt till slut.
Hur blir det möjligt att en man bedraga,
Som sutit tio år uti sin knut,
Och endast sysslat med att aga
Den dårskap, som han sett förut?
Hur verlden är och nu ser ut,
Det tror jag gubben litet känner — —
Så lita ni på edra vänner;
Det värrsta er kan hända nu
Är ett vi låta er bli fru.
Behagas det?