När fiskaln såg, att han ingen reda fick med moster, slog han piskan i golfvet och skrek till:
— Jäfla käringfan!
Så gick han ut och ropade på rödhufvu-Bergström och den andra polisen, och så svor han och anammade oss i både gula och gröna djäflars våld, och så for han.
Men när vi såg, att han väl var utom både synhåll och hörhåll, kom vi alla tillhanda igen, både mor och Heikki, jag och moster med bässen. Moster grät ännu en efterskvätt, fastän faran var öfver, och förtäljde för oss, huru fiskalen hade strängerat henne. Heikki talte om sitt förhör på dynghopen, och jag matade bässen med brödkanter och skrattade nu högt åt alltihop. Dranktunnan gräfde vi fram, då far och Janne kom hem från stan.
Så kom förbudet att vi ej skulle få bränna mer. Det var nästan som en jordbäfning. Vi frågade oss själfva och hvarandra, hvar vi hädanefter skulle taga våra pengar ifrån.
Prästen sade, att de skulle tagas från ladugården.
Vi småskrattade och såg på hvarandra.
Smöret kostade ju hela tjugufem penni marken!
Vi funderade så, att det liksom tjocknade för ögon, öron, förnuft och alla sinnen.