Men vi fortfor att bränna.
Jag brände ännu sex år efter det lofvet var slut. Försäljningskommersen fick man då också bestyra om i lönndom.
Men strängare blef bevakningen och beslagen tätare. Stadsfiskaln, som ej ensam hann öfverallt, måste få hjälp. Det blef fiskaler i byarna. Några af de mera ansedda bönderna blef utnämnda, och guvernören kom själf ut och tillsade dem att öfvervaka bygden. Dessa våra egna väktare voro ej så hatade, som stadsfiskalen. De skötte sin tjänst på ett mänskligare sätt än han. Han blef, efter det förbudet kom, allt vildare och värre mot bönderna.
En gång, då han var ute på spaning och tog in på gästgifveriet till natten, samlades byns alla pojkar utanför gästgifvarstugan om aftonen och sköt med löst krut för att skrämma kanaljen. Han kröp under sängen i rädsla.
Efter detta fick vi kosacker. De kvarterades in här och där i byarna några stycken tillsamman, för att rida ut till fiskalens hjälp, när han bådade upp dem.
Men då kunde vi bränna i trygghet och ro. Kosackerna blef våra vänner och varskodde oss alltid på förhand, när de skulle ut, och för det gaf vi dem ett halfkvarter då och då.
Småningom gaf vi efter. Dock inte för förbud och öfvervakningar, utan för den nya tiden, som bröt in.
— Skulle du önska den gamla tiden tillbaka, far? sporde vi den gamle.
— Det vore en fåfäng önskan, sade han. Allt är bra som man vant sig vid. Jag vill ej rosa den ena tiden och kasta skugga på den andra. Jag var van vid den tid som gått och tyckte då, att den var god; nu är jag van vid den som är, och tycker, att den är god också — kanske bättre.