Då hade vi fiskaler, länsmän och kosacker att öfvervaka vår näring, och det var våld, skadegörelser och böter som följde med dem.
Nu öfvervakar oss landtbrukssällskap och allehanda konsulenter, och det är upplysning och undervisning som följer med dem. Är det ej skillnad?
Någon kan kanske mena, att vi den tiden söp mera än nu. Kanske gjorde vi det.
Det fanns män som söp och män som kunde låta bli, hyggligt folk och slarfvar — alldeles som det är med människorna nu — fastän de då plaskade i brännvin upp till armbågen. Den karl som låg redlös i skogen bredvid brännvinspannan eller på lasset vid en Helsingforsresa, gick snart från gård och grund.
Då var det vårt dagliga bröd och måste vändas i pengar.
Nu är det som äpplet i paradiset, och på den frukten äro ju människorna af ålder begifna.
Hvad tiden har förändrats!
Då hade vi brännvin att föra till stan.
Nu få vi trängas och knuffas om hvarandra i stadens brännvinsbodar för att få en skvätt till jul och påsk och någon enda gång däremellan och betala den dyrt. Och allt dyrare blir den, så man till sist endast kan ha råd att smörja litet däraf med en fjäder på läpparna.
Och snart är den väl endast ett minne blott.