„Durkmarsch.“
Soldat har jag inte varit utan i all min tid bonde och hållit rotsoldat till landets försvar. Men ändå har jag rätt hårdt fått tjäna kronan så mången gång den tiden, då vi jämt och samt fick ligga i durkmarsch.
Höst och vår, då Kymmenetrupperna bröt upp och färdades mellan Kymmene och Parola, fick vi vara beredda på utkommendering.
Skallfogden rök som ett yrväder kring byarna och dref ut. Jag var adertonårs pojke, då vi en gång midt i brådaste rågsådden i augusti, blef utdrifna från våra byar med trehundra hästar. Och fast rågen skulle i jorden och vårsäden väntade lien, så fick ingen tredskan komma ifråga. Kronan skulle ha sitt.
Och när kronan skulle ha sitt, måste vi alla vara som siffror, precis.
Vi rustade oss i god tid på eftermiddagen, ty klockan fem skulle vi vara samlade på torget i Lovisa för att uppropas, granskas och få nummerbandet om armen på oss.
Natten tillbragte vi hopkrupna i kärran, som vi hade spänt hästarna ifrån, och när solen rann opp, kom ryssarna och bad oss spänna för vagnarna. Vi fick köra trossen. Ryssens egna hästar spändes för kanonerna.
För den vagn jag körde spändes fyra hästar. Nyman fick ställa sina två vid tisteln och jag och Skrifvars Hinku ställde våra vid förspannet. Nyman fick stå på tistelstången under hela vägen och köra sina hästar. Jag och Hinku fick gå bredvid spannet och köra våra. Men påpassliga, det skulle vi vara och hålla oss på lagom afstånd från den vagn, som körde framför, ty om något hade fallerat, så hade vi stött ihop och krossat oss själfva och våra hästar till snus.
Hade vi själfva fått råda om våra hästar och sköta vår sak som kuskar, så hade färden väl ej varit hälften så svår och mödosam. Men så snart något var i olag — och det kunde det ofta bli, när främmande och ovana hästar sattes för samma spann, kom ryssar som myror kring hästar och vagn och regerade på ett sätt, som våra hästar inte voro vana vid, och det blef mången gång ej hjälpa utan stjälpa.
När vi kom till kalkbruksbacken i Erlandsböle, stannade en af vagnarna. Hästarna orkade ej få den uppför högsta knycken, och det ropades, att vi alla skulle stanna.