— Abu-Seïf.! Res dig inför dessa män och låtom oss höra vad du har att anföra till ditt försvar.
Men han blev fortfarande liggande utan att ens röra ögonlocken.
— Han har förlorat talets gåva, sade scheiken. Det tjänar intet till att vi förhöra honom. — Han vet vilka förbrytelser han begått och även vi veta detta. — Frågor och ord äro således utan gagn. — Min åsikt är, att han skall dö och att hans kropp skall kastas åt schakaler, hyenor och gamar. — Den som är med på detta, må instämma.
Alla reste sig instämmande och satte sig igen. Jag ville protestera men blev avbruten genom att fången plötsligt reste sig. Med ett verkligt tigersprång rusade han mellan ett par av ateïbeherna och mot utgången.
Ett kort rop av raseri hördes och alla rusade efter. Endast jag blev kvarsittande. — Visserligen hade han för sina brott förtjänat döden, men jag ville i alla fall låta nåd gå före rätt. — Kanske lyckades han komma undan. Men i så fall var det ingen säkerhet för oss längre där i grottan.
Jag satt kvar där ensam ganska länge. Den första som återkom var den gamle scheiken, som blivit efter i förföljandet. Och han frågade:
— Varför sitter du kvar här?
— Emedan det synes mig nog att dina tappre krigare gripa honom igen.
— Detta är inte alldeles så säkert. Abu-Seïf. är en berömd löpare. Och när vi kommo ut var han redan försvunnen. — Få vi nu inte tag i honom, blir det vår tur att skynda undan, ty han skall återvända hit med stort följe, då han nu känner till denna grotta.
Efter varandra kommo män, som alla fåfängt sökt uppbringa den flyende.
— Ingen av dem hade ens kunnat upptäcka hans spår. —