På dessa profeten Zephanjas ord måste jag tänka då vår båt i dagens sista stunder lade till vid högre stranden av Tigris. Hela trakten till höger och vänster om floden är som en grav, en stor, oerhörd öde begravningsplats. — Roms och Athens gamla ruiner belysas av solens strålar och de forna egypternas minnesmärken resa sina mäktiga formationer mot himlen. De tala begripligt nog om deras makt, rikedom och konstsinne som rest dem. — Men här vid Tigris och Eufrat ligga på ömse sidor endast öde ruiner vilka hedningen rider förbi utan minsta aktning, ofta utan att ana, att under hans hästs hovar ligger mark för årtusendens lust och ve! —

Var finns nu tornet som folket i landet Sinear byggde när de sade åt varandra: "Kom! Låtom oss bygga en stad och ett torn, vars spira räcker upp till himmelen och så att vi därmed må vinna rykte!" De hava byggt stad och torn, men platsen var är förödd och okänd. — De ville göra sig ett namn, men namnen på de folk som efter varandra bebodde denna stad och förrättade sin syndiga gudstjänst i det där tornet, och namnen på dynastier och ståthållare som rullade sig i guld och blod äro förgätna eller kunna endast med stor möda av våra bästa forskare uppletas. — —

Men hur kom jag själv till Tigris och på ångbåten som förde mig dit och som förde oss med strömmens hastighet från Chelab?

Jag hade följt atebehemrna till öknen. En Nahman, då jag inte längre vågade visa mig i de västra delarna av landet. — Närheten av Maskat hade lockat mig att besöka denna stad. Jag gjorde det ensam, utan någon följeslagare. — Där betraktade jag stadens gamla betornade murar, dess befästade gator, dess moskeer och portugisiska kyrkor, beundrade även Imams beludschistanska livgarde samt slog mig slutligen ned i ett av de offentliga kaffehusen för att dricka en kopp keschreh. — Denna dryck beredes av kaffebönornas skal samt kryddas med kanel och nejlikor. —

Min kontemplation blev störd av en gestalt som fördunklade ingången. Jag betraktade honom och fick se en figur, som var fullt värdig ett längre betraktande.

En hög grå cylinderhatt satt på ett smalt, långt huvud, som med hänsyn till hårväxt var en fullständig öken. En oändligt bred mun med mycket tunna läppar, ställde sig i vägen för näsan, men som dock förrådde sin avsikt att vilja förlängas ned till hakan. Den bara, torra halsen reste sig ur en mycket bred, nedvikt och klanderfritt struken krage, och därtill hörde en grårutig slips, en grårutig väst, en grårutig rock och grårutiga benkläder, dito damasker och av dam grå fotbeklädnad. — I högra handen bar den grårutige ett instrument som såg ut som en torvhacka och i den vänstra en dubbelpipig pistol. Ur den yttre bröstfickan uppstack nyfiket en sammanviken tidning.

— Wermyn kahwe! hördes han säga med en röst som påminde om sparvkvitter.

Han satte sig på en senïeh, som egentligen tjänade till bord, men av honom begagnades som stol. Han fick kaffe, sänkte näsan över drycken, insöp doften samt kastade ut innehållet på gatan och ställde koppen på golvet eller marken.

— Wermyn tytyn! — tobak — rekvirerade han.

Han fick en redan påtänd pipa, drog ett bloss, blåste ut röken genom näsan, spottade och kastade pipan bredvid koppen.