Nionde Kapitlet.
"Flicka! jag bjuder dig blygt de ungdomliga tonernes hyllning. Leende flicka! för dig, glömmer jag himmel och jord."
Då jag nu åter hemkom och fick se min barndomskamrat, min jungfruligt uppblomstrande Johanna, vaknade hos mig en egen känsla; men det var ej densamma, som jag så ofta rönt vid åsynen af en älskvärd flicka. Det var ett barndomsminne, hvilket tid efter annan legat doldt i hjertats innersta. Från en späd, outslagen knopp hade hon nu utbildat sig till en full blomma, som berusade mig med den ljufvaste doft. Huru ofta under min bortavaro föresväfvade hon mig icke under fantasiens irrande utflygter, huru ofta kändes icke hos mig den lifligaste längtan att återse henne! Men denna bild och denna längtan voro endast såsom matta kornblixtar, jemnförda med solens herrligt skinande bloss. De lemnade intet spår efter sig och voro icke nog starka att oafvändt fängsla sinnet vid det kära föremålet. Men nu, vid fulla åsynen af den herrliga himlabilden, betogs jag helt och hållet af denna underbara, oförklarliga känsla, denna saliga, namnlösa oro, som alltid är den första kärlekens förelöpare.
Ju mer jag bemödade mig att bibehålla den vanliga fattningen, ju förlägnare och tafattare fann jag mig blifva, tills jag ändtligen, då känslans pokal blifvit allt för rågad, omfattade ett gynnande tillfälle att göra min kärleksförklaring och tillika tillkännagifva min böjelse att vilja söka min framtida utkomst genom att studera mensklighetens elände och blifva läkare.
"Min goda Johanna — började jag — jag har högt och uteslutande älskat dig ifrån min spädaste barndom; mina tankar hafva troligen icke varit fremmande för dig, ehuru jag hittills undvikit att yppa min kärlek för dig, innan jag hunnit stadga och utsigt att försköna dina dagar, såsom jag det önskar och dina dygder förtjena. Jag tror, att den som nedlagt känslor och begär hos menniskan, han som sjelf är idel godhet och kärlek, icke skall vredgas öfver en böjelse, som ursprungligen leder sin upprinnelse från honom sjelf. — Du har hört min önskan — vill du dela den?"
Vid denna fråga framträngde tårar, klarare än daggens droppar, i det hon framstammade:
"Stiftade moder ej lag —
Evigt jag vore då din."
"Jag har lofvat min mor att aldrig tillhöra dig; lofva mig att icke göra henne någon fråga derom: hon säger sig hafva sina skäl dertill, och det vore endast att öka bitterheten af hennes dagar."
Jag anade något ondt; men högaktande för mycket den, hvilken jag var så mycken erkänsla skyldig, tryckte jag vänskapens och kärlekens första kyss på hennes läppar ech tänkte vid mig sjelf:
Nu som en rök försvunnen
Är hoppets barnsliga vårdröm;
Liksom en dimma du sjönk
Gryning af kärlek och sällhet.
Farväl, för alltid farväl!
Skönaste ynglinga-dröm. —