Min barndomsbygd, min moders hus,
Ack, mina fromma lekars hem
Af älskade gestalter fullt,
Jag längtar åter bort till dem.
Åttonde Kapitlet.
"O jord! med dina berg och gröna dalar,
Som många sekler på din hjessa bär.
Allting hos dig om herrlig ungdom talar,
Med hvarje vår du än densamma är,
Och lockarna med friska blommor kröner,
Omhägnad mildt af alla verldars Far;
Och huldrikt än du gifver dina söner
De skatter, du uti ditt sköte har."
Vintren förflöt småningom. Jorden började ikläda sig den för ögat så behagliga sommarskruden och endast här och der vid gärdesgårdarne låg ännu qvar några trasor af dess utslitna hvita snötäcke. Liksom njutande af sin återvunna frihet, dansade bäckar och floder, fullare och gladare än någonsin, i tusende bugter öfver fälten. Allt andades lif och fröjd och "i menniskans hjerta vakna lefnadslust och mod och hopp", såsom skalden sjunger. Hos prosten E… var allt i ordning till firandet af första maj, som utgör den egentliga nyårsdagen i presthus. Beställsam vandrade den trefliga husmodern omkring, åtföljd af den tårögde "Trogen," aftorkade minsta stoft från möblerne och tillsåg att allt gick ordentligt till i köket. I sitt embetsrum såg man gubben prosten, med sitt försilfrade hår, sysselsatt med — författandet af en predikan, förmodar läsaren? Nej, icke denna gång. Han hade äfven sinne för denna verldens fröjder och trodde att ett rätt begagnande af dem, mången gång äfven kunde förädla själen. Med ungdomsminnen i hjertat och fridens leende kring läpparne, stod han der och — brygde en bål punsch.
Beat Sofi, den sextonåriga dottren, prydde bordet, som stod dukadt i salen, med grönt gräs samt blå och hvita sippor. Allt syntes så festligt, och trefligt skulle det blifva, mente Beat Sofi, ehuru gästerna ingalunda blefvo talrika. Just som hon lade de sista blommorna kring den midtpå bordet smakfullt brutna servietten, hördes en klatsch och bullret af en schäs, som stannade vid trappan.
Länge hade Beat Sofis blickar hvilat utåt landsvägen, som gick alldeles förbi gården. Nu ilade hon ut och emottog i öppna armar den ankommande, en ung man, som skulle blifva adjunkt i huset och för länge sedan var utsedd till Beat Sofis försörjare. Föräldrarne blandade sina välkomsthelsningar med hennes och man läste återseendets glädje i allas ansigten.
Snart såg man det lilla sällskapet församladt kring middagsbordet. Ehuru litet det förra, och ehuru tarfligt det sednare var, kunde dock säkerligen intet af de många ståtliga samqväm och läckra måltider, hvarmed denna dag firades, kryddas af en renare sällhet, än detta. Muntra samtal och hjertliga välgångsskålar utbyttes. Man drack icke allenast märg i benen, man insög äfven nytt lif i sinnet genom växlandet af glada, fridfulla tankar. Prostens skämt framkallade mången ny ros på Beat Sofis kind, då han för den nya gästen beskref, huru hon varit bestyrsam, medan hon väntade Alfred, så hette den lyckliga fästmannen.
Sedan bordet var afdukadt och Beat Sofi således ledig, samt under det prosten tog sig en middagslur, gingo de unga arm i arm för att andas den friska vårluften. Gumman följde dem ut igenom farstugudörren och nickade åt dem ett fryntligt farväl, under det deras gestalter med elastiska steg försvunno i den höga furuskogen, som sträckte sig ned mot en liten insjö, på andra sidan omgifven af löfträn, hvilka dock ännu stodo bruna och bladlösa. "Aldrig finns ett par mera passande för hvarandra", hviskade modren — och klara tårar perlade i hennes öga, vid tanken på den lycka, hon i framtiden såg omgifva dottren — "utom min Lars och jag," tillade hon, och minnet af egen sällhet öfvergjöt den åldrigas drag med ungdomligt lif.
Lång och ljuf var de ungas vandring. Många ord vexlades ej under vägen, och de behöfde ej heller tala. Foglarne, som lifvade skogen med jublande sånger, tycktes gifva språk åt deras känslor. Det uppspirande gräset, de späda sippornas doft, allt syntes dem vara bilder af deras unga hjertans förhoppningar. "Hvad de tänkte vet Freija och skalden det vet" — och jag som älskar, jag vet det väl jag! —
Men jag skulle väl ej alltid blifva endast ett vittne till andras lycka. Tiden förflöt så, att jag åter borde fortsätta mina studier. Jag lemnade derföre mitt goda prostherrskap jemte mina tvenne elever, prostens yngsta söner, Lars och Henrik — om hvilka jag icke förut nämnt det ringaste, emedan desse icke äro några framstående personer i min berättelse — och begaf mig åter hem till mamma Segerman, för att hos henne rasta någon tid och derefter med förökad kassa anträda resan till akademien.