Af döttrarne i huset hette den äldre Beat Sofi, var sexton år och egde en imponerande figur. Längden var försvarlig: på näsan märktes en liten rodnad, som imellertid tagit sig bättre ut, om den funnit plats på läpparne. Pannans lugn stördes icke af de ögonblickliga sinnesrörelserna. Själens grundegenskaper höll hon helt och hållet förborgade. Den andra i ordningen, Lotta, om fjorton år, var en qvick och liflig själ och lofvade att bli en god och intagande flicka. Nöjen af alla slag egde rum härstädes, ehuru i icke stor skala. Detta oaktadt förflöt ingen dag utan att jag tänkte på min Johanna, henne som alla beundrade. Huru skulle jag icke vid min hemkomst finna henne utbildad till ett ideal af fullkomlighet, tänkte jag! Hennes sätt är säkert lika oskuldsfullt och värdigt som alltid. Hvilken glans lyser ej i hennes blick, hvilken klang i hvarje ord, hvilket oefterhärmligt behag i hvarje åtbörd! — I hennes närvaro log hela verlden emot mig uti morgonens glans. Huru hastigt ilade ej den tid, jag fick dela med henne, och huru tomt kännes ej lifvet nu, när jag är skild ifrån henne!
Huru enformigt, huru enstafvigt blir det icke, när man ej är rätt belåten. Konversationen, som ej allenast är en rättighet, utan ock en skyldighet, bevisar ibland en tafatthet som är öfver all beskrifning. Jag har mången gång erfarit, att just under bemödandet att inleda en konversation, som icke vore tråkig, en oöfvervinnerlig stelhet bemägtigat sig mitt talredskap. Först begynnes hostningen, hvarmed man banar vägen och ändtligen höres knarrandet af konversationsdörrns öppnande:
— Huru befinner sig min herre i denna värma?
— Så der, å ja, går väl an.
— Det är grufligt hvad det är hett inne.
— Det är fasligt kallt derute i dag.
— Ack, om det skulle komma litet regn; det vore behöfligt.
— Det var ett oerhördt yrväder, som aldrig vill taga slut, o.s.v.
Alla dessa ord och tankar om helsa, väderlek, värma och köld, med flere dylika högvigtiga ämnen, beledsagas vanligen af bemödanden att pelsa på dem en mängd långa fraser, så att det åtminstone till det yttre ser ut, som om lifligheten vore vid sin middagshöjd.
Sålunda tillgick det äfven bland min närvarande omgifning, under det den ena dagen räckte den andra handen. Härunder tycktes dock en hvar, åtminstone till det yttre, vara nöjd, och jag så med. Men inom mig tänkte jag: