Julhelgen hade just blifvit firad till slut, då jag erhöll bref ifrån prosten E… med anbud att emottaga en informatorsbeställning i hans hus. Detta inbjudningsbref hade jag emottagit med synnerligt välbehag, om ej fruktan att imellertid förlora min barndoms ledsagarinna kommit imellan. Mamma Segerman ansåg tillbudet som en lycka för mig, hvilket ofördröjeligen borde emottagas; men Johanna lät mig förstå, att hon vid min afresa skulle förlora sin högsta trefnad, sitt lifs glädje, sitt allt.
Jag sjelf, ehuru skakad af farhågan för förestående ledsamheter, tröstade henne gladt med hennes egna ord:
"Som en bölja med den andra, Så vi följa må hvarandra."
Sjunde Kapitlet.
"Jag måste ju ila ur fadernehyddan,
Ila ur barndomsdalen och friden;
O, hvar skall jag finna min hamn?"
På det nya årets första dagar, begaf jag mig åstad. Jag var hvad man kallar en fattig kandidat af lifvet, sliten af önskningar, af förhoppningar, af ovisshet om fröjder och qval. I en sådan sinnesstämning gör hvarje menniska, som man möter, ett eget intryck. Vägen var ej särdeles lång; men skjutsombytena voro ändock så många, att man kunde finna ett eget nöje i sina kamrater: skjutspojkarne. Många af dem hade ock sina åsigter i politiken, och följde med sin tid, så mycket som en villig häst och släda det tillät. Men stundom hände att, under det de talade om åtskilliga stora och beskedliga herrar, och de drickspenningar de af dem erhållit, de glömde att påminna sina tröga hästar, hvilken påminnelse dock stundom skedde medelst obarmhertiga ryckningar i tyglarne, hvarvid hästarne tvingades att resa sig på två ben, då fyra imellertid synes vara det minsta, hvarmed dessa djur kunna draga sig fram i verlden.
Ändtligen anlände jag till prostgården, kl. 4 eftermiddagen, på tredje dagen af min resa. Välkomsthälsningarne voro hvarken varma eller kalla, utan af den gyllene mellansorten; för öfrigt såg der hvarken trefligt eller otrefligt ut i prostgården, endast fundersamt. Huset var gammalt och indeladt i stuga, gästkammare och handkammare, hvartill prosten låtit bygga ett par gafvelrum på hvardera ändan å vinden; detta utgjorde hela åbyggnaden på denna sidan om gården. Den stora stugan var i den gamla enkla stilen. Uti en väldig spisel, som om sommaren pryddes med björklöf och med en utkrusad krans af ängsblomma och blåklockor, lågade — ty nu var det vinter — en brasa af sprakande ved. Sanningen att säga var rummet just icke synnerligen väl konditioneradt. I ena ändan stod en klocka, hvars fodral i det närmaste hade utseende af en holländare med sitt tjocka hufvud och stora underlif, och längs ena väggen stod en lång soffa, klädd med vackert hemväfvet, blårandigt bomullstyg. Midt på väggen hängde en spegel med förgylld ram och glasmålning, föreställande en Vestal med blå kjortel och tegelröd slöja. Framför ena fenstret stod en väfstol af gamla sorten, och i en vrå ett skrifbord, vid hvilket prosten sjelf hade sin plats, när han författade eller afskref sina predikningar. Hans bibliothek, som utgjorde en samling af pergamentsklädda folianter, var inklämdt i gästkammaren, och rördes sällan derifrån; hvilket man också kunde märka af dammet, som till en tums tjocklek betäckte de vördiga volumerna. Mig, fattig gosse, förestod nu att egna all uppmärksamhet åt hvardagslifvets små egenheter och att göra mig tåld af alla.
Med en viss högaktning betraktade jag min blifvande principal, och trodde mig redan af hans bemötande kunna se, att han fullkomligt förtjenade densamma. Att sluta af prostinnans sätt att emottaga mig, måste jag hafva vunnit nåd för hennes ögon. "Välkommen herr Hamster!" sade hon, "välkommen i vårt hus. Min lilla 'Trogen' — så kallar jag min allrasom sötaste knähund — har nog spått fremmande i dag: ja har han så, han är för rolig den kanaljen. När han spår fremmande eller resande, så sitter han ute på förstugubron och lyssnar och tittar åt gärdet, ja den lilla söta 'Trogen!' — Herr Hamster kan aldrig göra sig ett begrepp om hans förstånd, fast han ser så tårögd ut; men det härrör af en svår halssjuka. Ack! ni må tro min ångest, mitt lidande dessa tider. Min syster förlorade sin åtta års gamla flicka för fyra veckor sedan, och vid samma tid var äfven min 'Trogen' ganska svårt angripen af sin halssjuka, och jag bekänner, att jag sörjde af fruktan att förlora honom, mera än min syster sitt barn; ty jag är fullkomligt så hundkär som barnkär. Mal kaffe för lefvande lifvet, Kaisa Lena," sade prostinnan och satte sig i rörelse, "ty nu skall just en kopp kaffe smaka bra. Stig in herr Hamster — pappa! stig in — bed barnen komma ned och hälsa på magistern." Och nu fördes jag in i förmaket, det vill säga ett rum, der man ej vanligen bodde, och som i hvardagslag begagnades blott när man bakade, då brödet derinne fick stå att gäsa; eljest stod det städadt och förmörkadt af de styfva hemväfda nettelduksgardinerne, och med sin kinesiska blomsterkruka midt under spegeln, som åter i sin tur hade att bakom sig förvara alla notifikationslappar och sorgbref. Soffan var gammalmodig med inåtsvängda gaflar och klädd med ett lysande grönrandigt möbeltyg, som aldrig skådade dagens ljus oftare än vid jul. Så snart vi druckit kaffe, gick gumman ut och lät ej se sig på mycket länge, emedan hon i hast måst baka rån, sedan sockerskorporne tagit slut. Till qvällen kommo några främmande från grannskapet. Sådane voro alltid välkomna. Prostinnan anrättade allt så rundeligen; det nästan såg ut, som hon ansett sina gäster för skeppsbrutna, hvilka ej ätit på någon månad. Bordet svigtade under sin börda och prostinnan hade den lilla ovanan att truga mat i folk i all sköns välmening; och den som åt dugtigt gjorde den goda gumman mycken glädje och en heder åt hennes kokkonst, något som prosten sedan fick höra omtalas hela veckan.
Prosten E——s lif var enformigt, men fridfullt. Vanligen steg han upp om morgnarne kl. 4 och väckte upp folket, hvarefter han stoppade sin stora silfverbeslagna sjöskumspipa, en gåfva under hans adjunktstid af skriftebarnen. Då komministern eller länsmannen kommo på besök, öppnades alltid brädspelet och då sutto prosten och hans gäst ifrän kl. 6 till 10 och hamrade, hvilket skedde rätt ljudeligt, emedan spelbordet ej var fodradt med kläde, utan endast måladt med ljusblå botten samt svarta och röda uddar.
Hos de unga damerna hade jag god fides. Ibland fick jag heta ett beskedligt nöt, ibland en qvick kanalje. Alla titlar ansåg jag imellertid lika. Att vara menniska är första vilkoret, och sedan detta är uppfylldt, är det först tillåtet att vara antingen ett snille eller ett dumhufvud. När herrskapet var bortbjudet fick jag alltid följa med: jag saknades aldrig uti familjen.